Vid kajen bortom Grand låg den lilla passbåten Oden och guppade vid femtiden på fredagen. I fören stod två aspiranter i kustartilleriuniform med, papper och penna i högsta hugg och antecknade och välkomnade den månghövdade skara unga damer, som styrde stegen dit. Där fanns långa flickor och korta flickor, sylfidiskt smärta flickor och mera rafteliska ideal. Ja, kort sagt, där fanns flickor av alla storlekar och utseenden. Ett var dock gemensamt för alla - ett strålande gott humör och en förväntansfull glimt i ögonvrån. Ni skall tro, att det blev ett pratande och skrattande, när alla de till Kustartilleriets kräfthippa inbjudna (damerna samlades för att fara ut till Ängsholmen. Man hittade bekanta och hälsade på varandra med förtjusta och överraskade utrop, man diskuterade den kommande kvällens alla eventuella möjligheter och kavaljerernas för- och nackdelar. (Ja, nackdelar finns ju alltid, ingen är fullkomlig, eller hur?) Efter en lång väntan på försenade gäster - tänk att flickor aldrig kan vara punktliga! - var vi sa till slut samtliga inpackade i båten och for iväg. Jag säger inpackade, ty vi var många och den inbyggda aktern, där de flesta ville sitta, rätt liten. En av aspiranterna, Balla, lovade oss i alla fall att det skulle bli ännu mycket trängre på hemresan, då kavaljererna skulle få följa med till staden. - Å, så lång utresan var! Vi hann med att kritisera varandras kläder och stöta och blöta »våra pojkar» grundligt innan Ängsholmen äntligen siktades och det blev fart på puderdosor, läppstift och andra skönhetsmedel.

På vaktbryggan stod hela eller åtminstone en bra stor del av studentkompaniet uppradat som välkomstkommitté. Och efter något sökande hittade man faktiskt rätt på den pojke man var inbjuden av, och vi drogo oss så småningom upp mot festplatsen.

På planen framför marketenteriet stod borden dukade i långa rader och kulörta lyktor lyste upp den stora matsalen, vars tak var den mörkblå himlen - vackrare matsal finns väl knappast. Och så slog vi oss ner bland våra vänner i små kotterier och lät oss de röda skaldjuren väl smaka. Tyvärr höll inte kapten Carle denna gång något välkomsttal, som han gjort vid festen en månad tidigare, men det syntes framgå av bilden, att de flickor, som då haft tillfälle avnjuta hans anförande, ej glömt hans skämtsamma uppmaning »att inte vara snåla på ynnestbevisen, som våra pojkar behöva och gjort sig förtjänta av», som han ungefärligen uttryckte sig.

Underhållningen som hölls vid kaffet var festlig i ordets alla bemärkelser. För dem, som liksom jag kände de allra flesta av de i nidvisorna ironiserade, var det en sann fröjd att höra de många »rara» spydigheter sångarna avlevererade. Jag skrattade så jag grät, då jag hörde nidvisan om aspiranterna, som i stora delar träffade »offren» precis på kornet. Det måste finnas verkliga förmågor i årets studentkompani, eftersom så många lyckade kupletter och tal presterades med en färdighet och elegans, som inte stod Wallys eller Carl-Gerhards långt efter.

Så tog dansen vid och kavaljererna försökte efter bästa förmåga föra damerna just i den riktning de själva önskade och inte dit alla andra par knuffade dem. Nåja, det var ju rätt förståeligt, att det blev trångt med så många danslystna ungdomar i den relativt lilla matsalen. Med det fanns i ställer något annat som inte var trångt - hela resten av ön, Allt flera par drog sig tillbaka ut i naturen, och man gick där i mörkret två och två och hörde, hur det viskades och småpratades från tälten och stigarna, och det blev tystare och tystare. Man tänkte väl som i sången: Vi ha så mycket att säga varandra, men det blir ingenting, ingenting sagt ... » Man klarar sig bra utan ord ibland, man förstår varandra lika bra ändå, särskilt om månen blinkar åt en bortom trätopparna en mörk augustikväll.

Och så kom hemfärden, som gick betydligt fortare än hitresan, hur det nu kunde komma sig. Kanske var det bara vi som tyckte så.

Om pratet var livligt på båten , så var det väl i alla fall ännu mer igång här. Det hälsades till höger och vänster och alla pratade och skrattade i bästa feststämning.

Jag är viss om, att alla inbjudna damerna med mig instämde i ett hjärtligt tack till kapten Carle, det övriga befälet samt alla aspiranter och studentbevärningar - ett tack för en underbar , oförglömlig fest.

Norma Djurling