Surmulen, trött och trumpen ställer man upp i ledet. Gudars skymning, vilka kontraster livet ger oss! I går permission, göra vad tusan man vill, lata sig, sova, äta och träffa sin rara flicka; i dag abrupt väckning medan man ännu drömmer om flickungens kramar och fortfarande känner smaken av hennes speciella , läppstift! Nåja, den här måndagen har väl en ände liksom alla de andra.

Vad säger kapten? Åh tusan! Två underbefäl och femton man skall uttagas som pjäsbemanningar till Korsö under nattstridsövningarna. Nu räknar löjtnanten upp de lämpliga mannarna. Andlös tystnad i första plutonen. Kommer jag med? Nej! Jo, djäklar! Kvickt upp efter utrustningen. Femstället skall naturligtvis packas ned bland de övriga pinalerna för att bli lagom rynkigt och smutsigt till nästa permis. Nå, det finns ju något, som heter persedelvård på fredagsförmiddagarna, och då skall vi väl för tusan tunnor göra något. - Tänk vad vårt befäl ändå är förutseende. - Nu är emellertid ingen tid till reflexioner. Vi embarkera snabbt den dragiga bogserbåten »Draga», som har ångan uppe, lägger loss och stävar ut mot yttre havsbandet. Det blåser friskt längre ut, och byxorna kring poeten »Ballas» magra ben fladdra hurtigt, där han sitter på hela ryggen med benen uppå relingen. Nå, det är inte bara lian, som intar horisontalläge. Båten är belamrad av blåkragar, som ringlat sig omkring svanhalsar, skorstenen eller i högst enskilda figurer. Äntligen framme. Vi kustartillerister tillbringa så lång tid av vår tjänstgöring ombord på transportfartyg, att en sådan härlig tripp ej längre hänför oss som i forna dagar.

Efter att ha rest tältet äro vi fria till dess närmare order kommer. Fritiden tillbringar man naturligtvis genom att intensivt njuta av att ingenting göra. Middagen kom och efter att i gammal god stil ha hävt i oss så där, att vi med nöd och näppe klarade oss fram till staten, kom ordern naturligtvis. Cirka ton skarpladdade patroner skulle forslas till batteriet. Först knogade vi med två lådor på bårar genom skogen, men då det tog ungefär en timma för varje tur, skulle hela natten ha tagits i anspråk för att forsla fram ammunitionen. Krigsråd hölls, och vi beslöto oss för att låna en båt och ta alltihop på en gång. Efter att ha anhållit hos 10 fänrikar, munhuggits med 3 flaggkorpraler och parlamenterat med 2 flaggjunkare fick vi låna en båt, vars lås vi måste slå sönder, på grund av att den rätta nyckeln fanns hos den 3:e flaggjunkaren, som emellertid var bortrest. Medan vi langade ombord ammunitionen kom en hög beredskapsgubbar för att se på och fällde då sådana där satiriska glåpord, som folk gärna gör, då de äro lediga och se andra arbeta. Utav en händelse kom en av dem att titta litet närmare på lådorna och såg att det var stridsladdning och synnerligen ömtåligt för stötar och - hast Du mir geschen - hela sällskapet drog sig tillbaka på en gång. De hade visst glömt bort att dricka kaffe på markan. Så ge vi oss i väg. Stämningen i båten är hög, man skriker, hojtar och sjunger på ett egendomligt barnsligt sätt. Liedstrand sitter vid rodret på en sådan där ömtålig låda och får hallucinationer. Han ser botten på 40 meters djup. Sakta och varligt landa vi. Framförallt lugn och inga törnar. Klockan blev 11 innan vi kunde lägga oss. Eldvakter bestämdes för natten med en timmes mellanrum. Så somnade vi in varmt och gott. Vid 3-tiden väcktes jag av en stickande, tjock rök. Slarvern Ulfsparre hade glömt att mata elden och nu försökte Löthman få eld efter eget recept medelst sura, färska tallbitar. Furir Eriksson vaknade också och bad på ett övertygande sätt Löthman att fara och flyga etc.,. varpå Löthman släckte elden och stängde tältöppningen. Bäst att taga vara på den lilla värme som finns, tänkte han. Men den stackars kraken fick inte ligga länge, för det rök etter värre, och rätt som det var exploderade furiren och då måste Löthman upp och få igång korsdrag. Vid uppställningen på morgonen voro alla mer än vanligt sömniga. Särskilt Gulle var illa däran. Liedstrand lyckades inbilla den godtrogna, sömndruckne själen, att vi skulle ha hjälmen ovanpå lägermössan, varför han även iförde sig de nämnda attiraljerna och ställde upp i ledet utan att märka att alla övriga hjälmen hängande i bältet. Från den stunden svor Gutte att hämnas, och då Liedstrand vid ett senare tillfälle förklarade att han ville sluta att röka, förklarade sig Gutte välvilligt beredd att hjälpa honom. De bägge ingingo ett fördrag, enligt vilket Liedstrand, som kände sin svaga karaktär, skulle betala Gutte 10 öre för varje bloss, som denne såg Liedstrand taga. Säkert är Gulle rik vid det här laget, för nu går Liedstrand alltid omkring och tjuvröker med Gulle smygande i hälarna på sig.

En fänrik kommer fram till oss och talar om dagsprogrammet. En fientlig makt för krig mot oss och har sänt iväg en flygeskader, som siktats från Gotland med kurs hitåt. Kustbatterierna utgöra sannolikt målet, och fallskärmstrupper befaras släppas ned, och vår uppgift blir då att oskadliggöra dem. Vi och öns övriga kustartillerister äro försvararna, och angriparna markeras av trädockor, som släppas ned från flygplan med fallskärmar samt av infanterister, som gömt sig här och var. Vi tåga förväntansfulla till vårt batteri och känna oss inte så litet stridslystna. Det tövar inte länge, förrän flyglarm ljuger, och snart därefter komma flygplanen. De flyga på låg höjd kors och tvärs över ön för att om möjligt upptäcka våra väl camouflerade kanoner. Vita skärmar regna ned över oss. Plötsligt anfalles vårt batteri av trupper, som hållit sig väl dolda i terrängen. De storma uppför höjden, men våra pojkar äro på vakt. Salva efter salva avlossas mot fienden, som sakta drager sig tillbaka. Så fortgick striden hela dagen med avståndsstrider och handgemäng under omväxlande vinster och förluster' ' men när kvällen kom, var ön fullständigt fri från sabotörer. Ännu var dagens arbete ej slut. Det bästa återstod, nattstridsskjutningen.

Kl. 19 äro vi åter vid vårt batteri för att iordningställa ammunitionen och montera nattsiktsinrättningen på kanonen. Vinden har kantrat men tagit i därute från havet. Vågorna få vita gäss, som kasta sig över grynnor och skär med samma envisa ilska, som riktiga gäss ha, då de se nakna vita ben. Det är kusligt och kallt här på detta draghål, där alla himlens vindar ha fritt spelrum. Skymningen sänker sig sakta och liksom dröjande tveksamt, ty sommaren har fått sin första gastkramning. Kl. 20 skola vi vara beredda för strid. Fientliga jagare eller motortorpedbåtar markerade av måltavlor bogserade i hög fart väntas forcera inloppen, och det gäller för oss att hindra och helst nedkämpa dem. Strålkastarna börja spela, och de grön-vit-blåa strålarna leka med vita vågtoppar och svart kallt vatten. Så måste det se ut i helvetet, när smådjävlarna vispa med vitglödande spett i en rasande häxkittel. Svepande glida strålknippena, och i ett nu är målet uppfångat. Riktarna arbeta febrilt, medan mekanismskötare, 1:e och 2:e ammunitionshämtarna stå med alla sinnen och muskler på helspänn för att kasta sig på uppgifterna, när deras tur kommer. - Ett lag eld! - Fyr! - Projektilen brakar iväg med en ilsken knall och sänder upp kaskader av vatten några hundra meter framför målet. Efter fyra lag är den trånga gaffeln uppnådd, och fri eld kommenderas. Som hypnotiserade av kommandoordet arbeta vi frenetiskt under några intensiva minuter. Jag har blivit en maskin och langar fram projektilen i en infernalisk takt som ökas successivt. Krut, flagor och rök flyga i ansiktet och trumhinnorna skallra som fönsterrutor. Ammunition slut! Liksom befriade från en mardröm vakna vi upp. Målen äro sänkta och tippgiften klarad med heder. Vårt batteri har visat, vad det duger till, och inga fientliga lättare fartyg forcera detta inlopp, så länge det står där med bemanning.