KRÖNIKA

Ja, så har slutet på vår aspirantkurs uppnåtts! En tid av omväxlande och lärorik utbildning, trevliga pratstunder och uppiggande intermezzon av varjehanda slag är tilländalupen och lämnas trots allt med en viss saknad. Synar man vårt liv och leverne därunder närmare i sömmarna, finner man dock en hel del sina minnesvärda saker, som skulle kunna tjäna som material till en s. k. krönika, d. v. s. prat om allt och ingenting, med glimtar ur kustartilleriaspirantens inferno.

Här på vår lilla Gröna Ö - ja faktiskt kallas den så av vissa individer med s. k. speciella intressen i Stockholm, här finns en gammal skeppsklocka, visserligen en till synes helt vanlig gammal skeppsklocka, som i en stor tall helt fredligt framlever en sådans värdiga liv. I denna klocka hänger emellertid en kläpp, på vilken är fastsatt en tåt, i vars andra ända det tyvärr ibland hänger en vaktpost med vid tiden för revelj särdeles bister och olycksbådande uppsyn. Postens arm sätter sig då i rörelse, och den kära gamla klockan låter en ström av svagt efterlängtade toner ljuda ut över den sömndruckna lilla ön. Tonerna dallra mellan barackerna och smyga sig lömskt in genom fönstren till ett hoppfullt släkte av en kommande officersgeneration. Generationen sätter sig rätt upp i sängen och konstaterar med ett av svenska språkets mest kärnfriska kraftuttryck, att nu är det tid att pigg som en mört hoppa ned till morgondoppet och det väntande arbetet. Därpå lägger sig generationen och drar filten över huvudet och somnar om. Dock står det i aspirantens olyckliga stjärnregister på sid. 15 anm. 2 not 8 a i vecko-ordern, att i varje logement skall finnas en s. k. logementsbefälhavavare, vartill uttses en individ med ett vid nyssnämnda tidpunkt illasinnat själsliv, som säger honom, att här är hans livs största tillfälle att tillsammans med muskelkraften i sina ben och kronans bekanta marschkängor låta sina anlag komma i dagen. En halv minut senare är kustaspiranten uppstigen, kammad, sängbäddad, påklädd och eventuellt tvättad samt skoborstad och klar för inspektion. Denna tillgår på följande sätt. Dagrumpan anländer. Logeinentsbefälhavaren, nu fullt tillfredsställd kommenderar »giv akt!», varpå samtliga  ställa sig i enskild ställning utom de som bakom någon kamrats rygg fullborda morgontoaletten. Sedan befinnes 2,5 skor, en kavaj, två huvuden och tretton naglar och samtliga gevär, halsar och gasmasker dåligt rengjorda, varpå  kustaspirantens andra uppstigning tager sin början. Denne slutar först i matkön till första frukost.

Härmed äro vi  inne på begreppet kö och därmed sammanhängande problem. I kön framlever aspiranten 99 % av sitt liv vare sig det gäller matkön i trupp eller kön i platsrullan för befordran, fälttävlan eller skjutning. Vissa individer med ovanlig framåtanda och odräglig fräckhet utkristallisera sig rätt snart framför allt i matkön och komma genom varjehanda illistiga knep att alltid befinnas sig i täten av kön.

Morgonuppställning är ett, vad det synes, främst för befälet populärt folknöje. Härvid måste aspiranternas samtliga knappar, skodon, remmar och väskor, klockor och munnar vara väl tillknäppta och aspiranterna snörrätt uppställda på två led vid sidan av och framför varandra. Detta är livsviktigt. Överträdelse mot detta bud vållar aspiranten minst två veckor utan ögonfägnad. »Giv akt!» och »Manöver!» kommenderas kraftigt och morgonpiggt 16 gånger, varpå övningarna taga sin början i form av, låt oss säga, transport, varmed förstås aspirantens förflyttning i allt utom exercis i såväl sluten som spridd ordning. Transport upptager minst 99 % av aspirantens liv. (Ja, le inte inte käre läsare och säg, att de 99 % ju tillhör köbildningen. Varje aspirant lever minst ett dubbelliv och måste alltså föra ett 200 %-igt liv. »Varför inte 96 %-igt?» säger min vän Emil för att som vanligt kläcka ur sig en mindre lyckad fånighet. Detta tyckte jag var väl starkt för Emil, men även han kan ju ha sina ljusare ögonblick). Transport alltså! Härunder skrivs brev, läses läxor, diskuteras och, framförallt, soves det.

Uppställning vid framkomsten, nya inrättningar, "givakt"-ar och "manövrar", varpå batteriexercisen tager sin början, efter det bemanning utsetts. Detta begynner ungefär såhär, Löjtnantent: "Birger Jarl. Batterichefen repteterare!"

Birger Jarl (kvickt i enskild ställning): »B ...B ... Batterichef ... chefens reppetererare.»

En minuts dödstystnad.

Birger Jarl (viskande till sidokamraten): »Du, dit va' va' de' ja' skull ... skulle va'? »

Kaniraten (likaledes viskande): »Batterichefens repeterare.»

Birger Jarl: »Va', va' e' de'?»

Kamraten: »De' e' du.»

Birger. »Jass ... jasså, ja.»

Kamraten: »Du, ja.»

Birger: »Ja, jaha, de ... de e' ja. » 

Löjtnanten (hotfullt) : »Nå, blir det nå´nting nå´ågång? »

Birger: »Ja ... ja löjtnant. » (Viskande): »Var... var ska' ja' va' var ... vartill? »

Kamraten: »Hos batterichefen.»

Varpå Birger Jarl kvickt som tanken fattar galoppen och den egentliga övningen kan taga sin början.

Batteriexercis! Framförallt repetering i telefon erbjuder unika exempel på de mänskliga sinnenas svagheter. Från batterichefen skall man exempelvis upprätta förbindelse till S-platsen. Detta tillgår ungefär så här: En telefon inkopplas på en ledningståt, som sticker ut från en vägg. Därpå omvrider en på telefonen befintlig vev tills lamhet inträder i musklerna. Därpå ryter man något mer än man orkar i en lur. Detta pågår länge nog, varefter man käkar två askar Tenor-pastiller. Därpå upptäcker man, att man glömt koppla in huvudtelefonen och finner till sin förundran, att apparaten fungerar oklanderligt.

Vid batteriexercis förekommit åderlåtningar i för ändamålet konstruerade laddövningsapparater. En järnklump och en träbalk slängs in i en bygel. Därpå lägger en på förhand utsedd aspirant fingrarna mellan bygeln och en lucka, som med erforderlig kraft tillslutes: osvikligt medel att bli av med speciellt fingrar. När vederbörande aspirant räknat 20.000 solar, stjärnor och månar, säger någon: »Full tid'» En annan säger då: »32». Han kan också säga: "8", men då är det något ovanligt dåligt, ty alla ge sitt tydliga missnöje tillkänna. Vad dessa siffror egentligen betyda är på vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte fullt klarlagt. Förmodligen representera de en funktion av antalet kapade fingrar.

Rodd är även ett dystert kapitel i aspiranternas historia. Den utövas i båtar, i vilka finnas tofter, tiljor, rorkult, löjtnant, back, för, akter, furir, båtshake samt hål i sidorna i vilka ligga ett antal grövre åror, i vars ändar anbringas ett lika stort antal aspiranter. Vid rodd har man att tillse, att framförvarande kamrats rygg blir att jämföra med biff å la Lindström från Grand Hotell i Stockholm, samt att man själv blir fastklämd mellan årorna och båtens reling. På så sätt faller man inte så lätt ur eller i. Det hela ser på avstånd ut som en tusenfoting med tarmvred. Efter två timmar och tjugotre minuter inställer sig i armarna en välgörande trötthet och i händerna vattenblåsor, vilka emellertid försvinna efter en månads vistelse i bandage. Sedan en hög fart uppnåtts, styres mot kaj, varvid kommenderas: »låt gå årorna!» Alle man slänga då årorna i sjön, varpa båten går i kaj och mosas till spillror tillsammans med tofter, tiljor, rorkult, löjtnant, back, för, akter, furir, båtshake och aspiranter. Snart vittna endast små runda ringar på det solbelysta, lugna havets yta om att här försiggått något, som i vissa böcker benämnes exercisrodd.

Balla