Flaggfurir Clas Pettersson 1968

Erinringar och minnesbilder från kommendering till Känsö 1944

Kommunikationer

Förbindelserna mellan Känsö och fastlandet var i huvudsak utmärkta.

Kronan uppehöll förbindelse med KA 4 hamn och vid Permittenttill­fällen även Långedrags brygga. För permittenttransporter var inte båtmaterielen särskilt lämpade, det var f.d. fiskebåtar med dåligt utrymme under däck, vilket särskilt vintertid och i dåligt väder var besvärande för personalen.

Även den civila trafiken (till Styrsö och Brännö) upprätthöll förbindelse med Känsö. För den, som önskade medfölja en civil kommunikationsbåt fanns på Känsö brygga en flaggstång, på vil­ken en flagga hissades, varigenom man meddelade att man önskade medfölja till staden.

Det var således rätt lätt att komma till Göteborg. Kommunikatio­nerna passade dock icke så, att det alltid gavs möjligheter att åka in efter tjänstens slut och kunna komma ut före tjänstens början. De flesta nätterna i veckan fick därför tillbringas i förläggningen på Känsö.

Vakt- och dagbefälstjänst

Vid ankomsten till Känsö blev man mottagen av en post, som hade sitt postställe på bryggan. Postkuren stod vid bryggans landfäste Vintertid och då det var dåligt väder, särskilt på hösten, var vaktpersonalen utsatt för bistra vindar och hade det besvärligt. Dagbefälstjänsten hade också sina stora besvärligheter, särskilt höst- och vinternätter, då visitation skulle göras. Belysningen mellan kasernerna och på ön i övrigt lämnade mycket att önska och det var många gånger svårt att hitta i mörkret, speciellt då det stormade och man riskerade att blåsa bort från de smala passagerna mellan husen.

Förläggningsförhållanden

Underbefälet var förlagt (de som ej var logementsbefälhavare) till brygga 4. Förläggningen var icke den bästa. Mellan sex till sju personer bodde i vardera av de stora rummen. Eldningen fick skötas av dem som bodde i rummet (kaminer) och under kalla och stormiga nätter fordrades det en hög eldberedskap för att kunna hålla kylan ute från förläggningen. Säng- och möbelstandarden var inte vidare hög. Hygienen var ganska dålig.

Själv var jag förlagd som logementsbefälhavare i byggnad 2, där manskapet i huvudsak var förlagt. I denna byggnad på nedre botten fanns det fyra stora logement, vardera rymmande 35 man. Sängstandarden var mycket dålig, den bestod av s.k. skydds­rumssängar och i dessa fanns en halmmadrass med en halmkudde. Logementet uppvärmdes i den mån det gick av en järnkamin, som stod mitt i logementet. Möbelstandarden var likaledes mycket dålig, belysningen var inget att skryta med, så förläggningen för manskapet kunde varit mycket bättre. Den förläggning, som fanns på nedre botten var dock överlägsen den, som fanns på södra sidan av byggnad 2 på vinden, där det fanns ett mycket stort loge­ment (halva byggnaden) där manskapet låg i kojer och det var genom gående mycket svårare att få värme under den kalla årstiden, men där det var desto varmare på sommaren.

Trots att standarden var genomgående dålig för samtliga personalkategorier och då för övrigt även i stadskasernen förläggnings­standarden icke var särskilt bra, om man ser det i dagens läge, framställdes förvånansvärt lite klagomål över förläggningen.

Förplägnad

Köket och matsalen var inrymt i byggnad 5, en stor tråkig byggnad längst bort på den pir där kasernerna var byggda Matsalen var

i dåligt skick och var mycket svår att hålla ren, Inredningen be­stod av stora tunga bord för 12 personer samt av vanliga träbän­kar, lika långa som bordet. Någon särskild matsal fanns inte för underbefälet. Två bord i matsalen var dock reserverade för dessa, men dessa bord var ofta inkräktade av de meniga.

Diskrummet var ett rum i anslutning till matsalen. I detta fanns ingen maskinell utrustning. Diskvattnet värmdes i en stor gammal­dags brygghusgryta av gjutjärn. Att diskvattnet inte under sådana förhållanden kunde uppnå någon hög temperatur är givet och disk­ningen av tallrikar, bestick mm. blev icke heller av någon hög kvalitet.

Köket var stort men dåligt utrustat, maskinell utrustning sakna­des. Trots de svåra förhållanden, som kockarna arbetade i var dock maten av mycket god kvalitet. Trots krigstiden och ransoneringar var dock maten mycket rikligt tilltagen.

Marketenteri

Marketenteriet var inrymt i byggnad 4 på nedre botten i tre små mörka lokaler. Vintertid var lokalerna så kalla och dragiga att det bara var bra att marketenteriet icke höll öppet mera än någ­ra timmar varje dag. Trots den ringa öppethållningstiden hade mar­ketenteriet stor omsättning och rätt stor vinst erhöll manskaps­(läger-) kassan efter vad jag kan erinra mig.

Hygien

Anordningarna för hygien var genomgående mycket dåliga. Avträden var trädass, för off och uoff med ett hål i varje avskärmad av­delning, för underbefäl och meniga ett dass med hål på varje sida om en gång genom dassbyggnaden 6-7 hål på varje sida. Någon urin­air fanns inte, varför personalen urinerade lite var som helst. Varmvatten var icke tillgängligt någonstans.Kal1vatten var till­gängligt i 50 liters kannor. Vattnet i befintliga brunnar på ön var bräckt och otillräckligt, varför vatten fick transporteras till ön från Göteborg. Order om sparsamhet med vatten var därför utfärdad.

En bastu av mycket god kvalitet var uppförd på ön, tyvärr dock på fel ställe i det att vattnet i den vik som gick in där bastun var belägen var starkt förorenat av avloppet från köket. Bottnen i viken var för övrigt mycket dyig, varför det icke gick att efter bastubadet få ett dopp i sjön utanför. Tillgång till bastubad fann de flesta dagarna i veckan och var en mycket stor tillgång i hygi­eniskt avseende.

Sjukkvarteret var placerat i byggnad 3. Detta hade blivit bra re­noverat och var av god standard. På sjukkvarteret vårdades endast lättare sjukdomsfall och under kortare tid. Svårare fall och lång­tidssjuka sändes till KA 4 (eller till Sahlgrenska). Vad jag kan erinra mig Var sjufrekvensen synnerligen låg.

Idrott och skytte, rekreation och nöjen

Känsö hade ett utmärkt läge i skärgården med hänsyn till bad, fy­sisk träning, fiske och segling. Vattnet var av utomordentlig hög kvalitet, en kvalitet, som i våra dagar troligen inte finns någon­stans i skärgården. Mycket fisk, torsk, laxöring, kolja och vittling fanns i vattnet mellan Känsö och Brännö.

Badmöjligheterna var goda för dem som kunde simma. För övriga var det mindre väl beställt. Simundervisning pågick dock dagligen under övningstiden och många är det av de värnpliktiga, som lärt sig simma på Känsö.

För seglingsmöjligheter var det väl beställt såväl ur övnings­synpunkt som ur fritidssynpunkt. Två till tre tiohuggare stod till förfogande, liksom ett antal ekor (som kunde användas för segling). Denna möjlighet utnyttjades också mycket, både under övningstid och under fritid.

För övriga idrotter, med. undantag för fotboll, var det mindre väl beställt. Fotbollsplanen var dock mycket utnyttjad. På dagen, under övningstid, för exercis m.m. och på kvällen för fotboll.

Möjligheterna att bedriva pistol- och gevärsskjutning såväl på bana som i terräng fanns på norra delen på ön, något som befälet i hög grad utnyttjade under fritid och som naturligtvis användes i utbildningshänseende.

Möjligheter till inomhusidrott fanns icke.

I skärgården fanns det icke många tillfällen till nöjen. Genom manskapskassan hade ett antal ekor anskaffats och dessa var i flitigt bruk på fritiden. I allmänhet styrdes då kosan till Styrsö Bratten, i vars närhet Kustsjukhuset låg och där det fanns tillgång till söta sjuksystrar och sjukvårdsbiträden.

Några gånger per år spenderade manskapskassan pengar på dans

i matsalen. Genom annonser i dagspressen lyckades det att få ett stort antal flickor att infinna sig på Långedrags brygga, där de hämtades. Vid ett sådant tillfälle hade dessutom Einar Fagstad, Ragnar Falk, Ann-Mari Holm och Ingrid Söderström enga­gerats och vilka gjorde stor succe bland personalen. - I detta sammanhang kan nämnas att strax innan  jag kommenderades till Känsö hade Evert Taube inbjudits och dels tillbringat en dag nå Känsö och i skärgården och dels underhållit (trollbundit) personalen under tre timmar på kvällen i matsalen.

Övningar

Känsö användes huvudsakligen som utbildningsplats för inkallade till första tjänstgöring. På ön bedrevs all den utbildning, som ingår i denna tjänstgöring.

Anda

Enligt min mening var andan genomgående god på förbandet. Efter-

som det var krigstid hade de inkallade stor förståelse för sin situ­ation. Man kan nog utgå ifrån att flertalet trivdes utmärkt på ön och särskilt sommartid var det knappast någon som längtade från ön.

Vad jag för övrigt kan erinra mig i fråga om anda och disciplin hade vi mycket få disciplinära fall.