Knut Hamilton

Glimtar från Känsö under krigsåren

Under trettiotalet var Känsö bas och ständigt utflyktsmål för frivilliga motorbåtsflottiljen, som så småningom blev sjövärnskåren. Då kriget utbröt 1939 förlades mycket folk till ön. Eftersom det ännu inte fanns några baracker på Galtö, var spärrens personal förlagd till Känsö . Där lågt ett landstormskompani, personal ur dåvarande frivilliga :motorbåtsflottiljen samt en massa kustartillerister.

Ön var ganska förfallen och alla trädgårdar helt igenvuxna. Då minutläggnings- avdelningen med kapten Stellan Wulf som chef, förlades till ön började en ny period. Wulf blev förläggningschef och hade ständigt en massa folk igång med röjningsbeten. Jag har träffat gamla f d landstormare, som berättade att de under den tid de voro inkallade endast arbetade som handräckning på Känsö.

På den tiden hade man en häst på ön. Hästen traskade omkring och drog vattentunnor. Vattenfrågan var löst på så vis att man hämtade vatten ur olika brunnar och fyllde cisterner och baljor lite överallt.

När barackerna på Galtö blivit klara sommaren 1940 började Känsö bli bas för utbildningen. Vintern 1942-1943 var jag förlagd till ön och minns då mest av allt den allt större trängseln, som rådde överallt. Jag tror att omkring 400 man var förlagda till ön. Man bodde 40 man i varje logoment och 60 på vinden. Uppvärmning skedde med kaminer som brunno natt och dag. Vid denna tid tror jag att det fanns elljus indraget och att strömmen kom från en kraftverk som låg bortom matroskasernen. P g av bränslerestriktioner var ibland kraftverket ej igång och under vissa perioder stoppades det kl 2000.

I officersmässen bodde omkring 20 off. Det var ganska trevligt vid middagsbordet då var och en hade med sig sin karbidlykta och ställde den på bordet. När man gick till sängs tog man lyktan med sig och då man skulle såva ställde man ut den i korridoren. Lukten av karbid fanns överallt.

Som jag nämnde var det trångt på ön. Jag minns hur jag som fänrik fick harva med 80 man i parken. Det var en ganska stor övningsavdelning och det var nästan omöjligt att överblicka den. Men viljan var god från båda sidor.

Somrarna 1943-45 var minörerna förlagda till ön och jag tjänstgjorde som instruktionsofficer. Det var trevliga år. På onsdagarna hade vid dans. Dansbanan hade från början stått på Galtö, med då detta var förbjudet område kam den inte mer till användning. Vi lyfte hela banan i sjön och bogserade den till Känsö med Mul 6. Det var nog en vacker syn. För att få flickor till dansen satte vi upp anslag på öarna och sedan hämtade vi dem med roddslupar. Det var lätt att få folk till återfärden.

Officersmässen var möblerade med vackra björkmöbler. En liten rest finns på KA 4 offmäss.  Det har sagts mig att f d majoren Hultkrantz köpte upp de gamla möblerna.

Beträffande mässlivet har jag många roliga minnen som givetvis inte böra dras upp i detta sammanhang.

Vad som hänt under senare år kan bäst berättas av major Sprakarn skulle jag tro.

De vördsammaste hälsningar

Knut Hamilton.