Ingvar Peterson 1968 Flaggartillerimästare Känsö Jag tillhörde den kategori stampersonal som överfördes
från KA l till KA4 1941. Vad jag kan erinrar mig nu överfördes två man från
l. kompaniet och två man från 4:e kompaniet varav jag var den ene. Vi hade
under sommaren 1941 varit placerade på Korsö i
Stockholm skärgård men transporterades i slutet av augusti till Göteborg.
Efter någon dag på Nya Varvets örlogsstation fick vi följa med "Tyra"
ut till Göteborgs södra skärgård. Jag och min kamrat, 41 Johansson, från
Karlstadtrakten hamnade på batteri Sy. På vägen ut passerade vi Känsö och såg
ön och den siluett som sedan blev väl bekant för oss, Känsö torn. På vägen
ut mot Sy gick vi ut i gattet mellan Vargö och Styrsö och för första gången i
mitt liv kände jag dyningen från västerhavet. Vi båda ynglingar på 18 år stod
där och stirrade glatt på varandra och sa, att det här var verkligen
livet. Kontakten med Känsö detta år inskränkte sig till en
kvällsutflykt med dans på vinden i ett av husen. Från hemfärden efter detta
besök minns jag konturerna av ön och marelden i den ljumma septembernatten. Året därpå, efter en teoretiska korpralsskolan
i Karlskrona, blev den praktiska delen av korpralsskolan stationerad på
Känsö. Först då lärde vi känna naturen på ön. Vi stiftade bekantskap med den bl a vid ålningsövningar i terrängen. Av djurlivet
stördes vi mest av måsskriken på mornarna. Ett och annat fågelbo inom det av
dåvarande majoren/reserverade områden i Sö kunde vi inte låta bli att
studera. . Från denna tiden kan jag berätta
några episoder som fastnat i minnet, därför att de låg utanför den dagliga
rutinen. Det är historier som varje gång kommer upp när de gamla kamraterna
träffas. Djurlivet Till djurlivet kan hänföras denna historia som
egentligen började med övningar i sprängtjänst på Galtö.
Efter övningarnas slut konstaterade vi efter inlämningen till förrådet att vi
hade kvar några gubbar nitrolit och sprängpatroner samt stubin. Sålunda utrustade begav vi oss tvärs över ön mot den
mest avlägsna platsen vi kunde finna och in i en vik. Där apterade vi
sprängmedlen för att pröva om det blev någon effekt. Vi kastade ut laddningen
i vattnet. Vid explosionen blev det ett kokande inferno i den lilla viken. Vi
stod där med gapande munnar och iakttog upproret i vattnet. Efter en liten
stund kom det upp mystiska ting. Det var sprängskadad fisk och bland dessa
kom en förvirrad ål slingrande. En av grabbarna tvekade inte utan kastade sig
i vattnet och fick tag i ålen, mellan pekfingret och långfingret och fick upp
den på land. Den ålen hamnade i en gryta i Mölnlycke, tror jag. Eftersom jag är inne på sprängmedel kan jag fortsätta
med nästa berättelse. Skokräm Eftersom vi var kopralsskolelever
fordrades av oss den mest exemplariska putsen. Vi hade därför på vårt
logement skokräm, Viking högglans, i halvliters glasburkar. En eftermiddag
hade en av de raska eleverna behövt putsa sina skor. Han går alltså in på
logementet, tar fram den stora fina burken, nästan fylld till kanten med
svart skokräm, ställer den mitt på golvet, drar fram en stol och sätter sig
vid sidan om och börjar putsen. En av våra furirer S. råkar gå förbi och får
se detta. Han går in på sitt logement men kommer strax därefter ut med en
sprängpatron med apterad stubin samt en välfylld tändsticksask. Han går lugnt
fram till skokrämsburken, placerarladdningen i skokrämen, tänder stubinen och
skriker helt reglementsenligt "tänt var det här" och avlägsnar sig.
Så gjorde också vår skoborstande vän. När tiden strax därefter var ute och
detonationsvågen förklingat, rusade vi till, fick upp dörren och konstaterade
en vedervärdig förstörelse. Som tur var hade större delen ut av skokrämen
gått rätt upp i taket. Glasflaskan med sitt pappershölje hade varit så stark
att det begränsade verkningarna i sidled. Flertalet av oss röstade för att vi
inte skulle göra rent utan det skulle få vara nersmörjat,
men vår ordentlige vän började göra rent och vi andra följde så småningom
efter. När jag för några år sedan besökte just detta logement
kunde jag ännu se ett intryck i golvet på den plats där skokrämsburken hade
stått. Så slutligen vill jag ta en historia med liten mer
romantisk bakgrund. Landstigning I början på min vistelse på Känsö våren 42, hade vi
grabbar rott över till Styrsö för att titta på ön. Det dröjde inte länge
förrän vi hade träffat vänskapligt sinnade flickor som kunde visa oss alla
öns sevärdheter. Som så ofta hända kom vi ifrån varandra. När jag senare kom
ner till bryggan låg inte "tiohuggaren" kvar. Flickebarnet som jag hade
i sällskap, hade dock tillgång till roddbåt och hon kunde därför ro mig över
till Känsö. Vi rodde och nojsade och så småningom stötte fören mot land. Vi
antog det måste vara Känsö för i fjärran kunde man i den tidigare
morgonsolens sken se Känsö torn. Det var bara att hoppa i land, säga ett ömt
farväl, vinka adjö och gå upp till förläggningen. Trodde jag. Det dröjde inte
länge förrän jag konstaterade att jag stod på en liten holme strax öster om
Känsö. Det blev bara att ta av sig kläder och skor, packa ihop det till ett
trevligt bylte och traska ut i vattnet och vada över. Det dröjde en stund
innan jag kom underfund med att det var bättre att ligga på rygg och simma.
Så småningom nådde jag Känsö, kom i land, fick på mig det allra nödvändigast
och kunde sedan ansattsvis förflytta mig över
fågelreservatet till förläggningen. Min tanke var att de här små historierna skull nått
regementet före den l maj men jag har av olika skäl inte hunnit. Skulle
historierna inte komma med i historiken om Känsö så gör det ingenting. Jag
har fått tillfälle at liksom skriva av mig några av min ungdoms glada minnen
från det vackra Känsö, Jag kan nämna att mina två pojkar har tillbringat ett
par omgångar på UKA4 och jag och min fru har då haft anledning att besöka ön.
|