Ingvar Peterson 1968

Flaggartillerimästare

Känsö

Jag tillhörde den kategori stampersonal som överfördes från KA l till KA4 1941. Vad jag kan erinrar mig nu överfördes två man från l. kompaniet och två man från 4:e kompaniet varav jag var den ene. Vi hade under sommaren 1941 varit placerade på Korsö i Stockholm skärgård men transporterades i slutet av augusti till Göteborg. Efter någon dag på Nya Varvets örlogsstation fick vi följa med "Tyra" ut till Göteborgs södra skärgård. Jag och min kamrat, 41 Johansson, från Karlstadtrakten hamnade på batteri Sy. På vägen ut passerade vi Känsö och såg ön och den siluett som sedan blev väl bekant för oss, Känsö torn. På vägen ut mot Sy gick vi ut i gattet mellan Vargö och Styrsö och för första gången i mitt liv kände jag dyningen från västerhavet. Vi båda ynglingar på 18 år stod där och stirrade glatt på varandra och sa, att det här var verkligen livet.

Kontakten med Känsö detta år inskränkte sig till en kvällsutflykt med dans på vinden i ett av husen. Från hemfärden efter detta besök minns jag konturerna av ön och marelden i den ljumma septembernatten.

Året därpå, efter en teoretiska korpralsskolan i Karlskrona, blev den praktiska delen av korpralsskolan stationerad på Känsö. Först då lärde vi känna naturen på ön. Vi stiftade bekantskap med den bl a vid ålningsövningar i terrängen. Av djurlivet stördes vi mest av måsskriken på mornarna. Ett och annat fågelbo inom det av dåvarande majoren/reserverade områden i Sö kunde vi inte låta bli att studera. .

Från denna tiden kan jag berätta några episoder som fastnat i minnet, därför att de låg utanför den dagliga rutinen. Det är historier som varje gång kommer upp när de gamla kamraterna träffas.

Djurlivet

Till djurlivet kan hänföras denna historia som egentligen började med övningar i sprängtjänst på Galtö. Efter övningarnas slut konstaterade vi efter inlämningen till förrådet att vi hade kvar några gubbar nitrolit och sprängpatroner samt stubin.

Sålunda utrustade begav vi oss tvärs över ön mot den mest avlägsna platsen vi kunde finna och in i en vik. Där apterade vi sprängmedlen för att pröva om det blev någon effekt. Vi kastade ut laddningen i vattnet. Vid explosionen blev det ett kokande inferno i den lilla viken. Vi stod där med gapande munnar och iakttog upproret i vattnet. Efter en liten stund kom det upp mystiska ting. Det var sprängskadad fisk och bland dessa kom en förvirrad ål slingrande. En av grabbarna tvekade inte utan kastade sig i vattnet och fick tag i ålen, mellan pekfingret och långfingret och fick upp den på land. Den ålen hamnade i en gryta i Mölnlycke, tror jag.

Eftersom jag är inne på sprängmedel kan jag fortsätta med nästa berättelse.

Skokräm

Eftersom vi var kopralsskolelever fordrades av oss den mest exemplariska putsen. Vi hade därför på vårt logement skokräm, Viking högglans, i halvliters glasburkar. En eftermiddag hade en av de raska eleverna behövt putsa sina skor. Han går alltså in på logementet, tar fram den stora fina burken, nästan fylld till kanten med svart skokräm, ställer den mitt på golvet, drar fram en stol och sätter sig vid sidan om och börjar putsen. En av våra furirer S. råkar gå förbi och får se detta. Han går in på sitt logement men kommer strax därefter ut med en sprängpatron med apterad stubin samt en välfylld tändsticksask. Han går lugnt fram till skokrämsburken, placerarladdningen i skokrämen, tänder stubinen och skriker helt reglementsenligt "tänt var det här" och avlägsnar sig. Så gjorde också vår skoborstande vän. När tiden strax därefter var ute och detonationsvågen förklingat, rusade vi till, fick upp dörren och konstaterade en vedervärdig förstörelse. Som tur var hade större delen ut av skokrämen gått rätt upp i taket. Glasflaskan med sitt pappershölje hade varit så stark att det begränsade verkningarna i sidled. Flertalet av oss röstade för att vi inte skulle göra rent utan det skulle få vara nersmörjat, men vår ordentlige vän började göra rent och vi andra följde så småningom efter.

När jag för några år sedan besökte just detta logement kunde jag ännu se ett intryck i golvet på den plats där skokrämsburken hade stått.

Så slutligen vill jag ta en historia med liten mer romantisk bakgrund.

Landstigning

I början på min vistelse på Känsö våren 42, hade vi grabbar rott över till Styrsö för att titta på ön. Det dröjde inte länge förrän vi hade träffat vänskapligt sinnade flickor som kunde visa oss alla öns sevärdheter. Som så ofta hända kom vi ifrån varandra. När jag senare kom ner till bryggan låg inte "tiohuggaren" kvar. Flickebarnet som jag hade i sällskap, hade dock tillgång till roddbåt och hon kunde därför ro mig över till Känsö. Vi rodde och nojsade och så småningom stötte fören mot land. Vi antog det måste vara Känsö för i fjärran kunde man i den tidigare morgonsolens sken se Känsö torn. Det var bara att hoppa i land, säga ett ömt farväl, vinka adjö och gå upp till förläggningen. Trodde jag. Det dröjde inte länge förrän jag konstaterade att jag stod på en liten holme strax öster om Känsö. Det blev bara att ta av sig kläder och skor, packa ihop det till ett trevligt bylte och traska ut i vattnet och vada över. Det dröjde en stund innan jag kom underfund med att det var bättre att ligga på rygg och simma. Så småningom nådde jag Känsö, kom i land, fick på mig det allra nödvändigast och kunde sedan ansattsvis förflytta mig över fågelreservatet till förläggningen.

Min tanke var att de här små historierna skull nått regementet före den l maj men jag har av olika skäl inte hunnit. Skulle historierna inte komma med i historiken om Känsö så gör det ingenting. Jag har fått tillfälle at liksom skriva av mig några av min ungdoms glada minnen från det vackra Känsö,

Jag kan nämna att mina två pojkar har tillbringat ett par omgångar på UKA4 och jag och min fru har då haft anledning att besöka ön.