Hegart Pettersson, förvaltare

Minnen från Känsö under krigsåren.

Året var 1942. I början av maj ägde utflyttningen av stam­skolor och åldersklassen till skärgården rum

För signalister, minörer och lätta artillerister skulle be­greppen Älvsborgsskolan, Negerbyn, Nya Varvet, Gröna Vallen o s v utbytas mot Känsö. Här skulle en massa människor bere­das plats. Signalister och minörer blev anvisade vinden ovan­för matsalen som förläggning. Matsalsvinden, som den kallades, var ett enda stort oinrett utrymme. Underbefälet skulle också dväljas i denna atmosfär. Det utgjorde inget större problem. De flesta var vana vid ännu mera spartanska förläggningsför­hållanden såsom medlemmar i den svenska neutralitetsvakten på Sveriges östra kust.

Vi ville emellertid vara litet åtskilda från de övriga. Därför avbalkades ett utrymme längst åt vänster. Som väggar användes gamla dörrar, lämmar och i övrigt vad men kund komma över. För ingången händes en filt. Vi hade åstadkommit en isolering, dock icke ljudlig, ifrån de övriga, som var nyttig och nödvändig för vår dagliga tjänst.

Ingen obehörig vågade sig in i detta ”indianläger” utan att knacka vid sidan av dörren. Om inte ställningssteg och uppförande i övrigt innanför dessa murar var oklanderligt ordnades extra lektioner på platsen. P g a det sist sagda, blev besöken hos oss allt färre.

Tobaksransoneringen satte sina spår på oss det året. Tilldelningen var knapp. Alla var nikotinister. En furir måste helt enkelt umgås med tobak. Knappheten på tobak gjorde att vi tvingades till att snusa. Det är ett njutningsmedel, som jag för min del aldrig blev överens med. Det kanske inte bara var solens inverkan det året att en del soldater fick tilltagande fräknighet.

Det fanns inte några långhåriga soldater det året utom en. Denne soldat fick order att till en viss tid klippa sig. Han gjorde inte som han blev tillsagd. Vad han angav för skäl, kommer jag inte nu ihåg. Han fick i stället en ny order att infinna sig på vårt underbefälsrum en viss tid på kvällen. Samma inställelsetid och plats fick en annan soldat.  Den sist­nämnde soldaten var frisör och fick också besked om att med­föra hårklippningsattiraljer. Båda två anlände på avtalad tid. I mitten av rummet sattes den långhårige. Belysningen var någ­ra ficklampor, som sköttes av underbefälet. Klippningen gick friktionsfritt. Den klippte skötte sedan mönstergillt sitt hår.

Långt efteråt träffade jag den klippande, som nu var etablerad frisörmästare. Av förklarliga skäl berördes inte hårklippningen på Känsö.

För övrigt finns mycket att berätta om tillvaron på Känsö. Angenäma och mindre angenäma minnen. Till de angenäma hör strandhuggen på de angränsande öarna, till de mindre angenäma fjorton dagars isolering för scharlakansfeber.

På den tiden var man för ung och för engagerad för att fästa sig vid naturens skönhet. Nu däremot är jag villig att in­stämma i Lasse Dahlqvist vackra visa om skärgården. Där he­ter det i refrängen: "Sköljda av tusende sjöar ligger ett pärlband av öar".

I det pärlbandet är Känsö den vackraste pärlan.

Hegart Pettersson