HISTORIK ÖVER EKORADIO- OCH RADAREPOKEN Artikel skriven av : MD G Brigge INNEHÅLL: 1. EKORADIOEPOKEN
ÅR 1941 - 1945 2. RADAREPOKEN ÅR 1945 -
1949 2.1 ORGANISATION
2.2 MATERIELUPPHANDLING
2.3 RADARINSTALLATIONER
2.4 UTBILDNING
1. EKORADIOEPOKEN ÅR 1941-1945 Den svenska utvecklingen av ekoradio påbörjades slutet av år 1941 då Statens uppfinnarnämnd tillsatte en ekoradiogrupp, som hade till uppgift att åt svenska marinen utveckla radiomateriel, som kunde utnyttjas både för spaning och avståndsmätning.
I arbetsgruppen och utvecklingsarbetet Ingick: Civilingenjörerna Torsten Elmqvist, Ove Norell, Hugo Larsson, Nils Knutson, M Ferm, T Aurell och E Söderbäck.
Som representant för Kungl Marinförvaltningen medverkade ingenjör Roland Ajger, Telebyrån och sedermera ingenjör Sture Nyvell.
De först framtagna ekoradioanläggningarna kallades typ ER IA. Anläggningen var frekvensmodulerad och ingående trioder inköptes från Tyskland.
Laboratorie- och
utvecklingsarbeten verkställdes dels på Beckholmen, Stockholm, dels i barack
på Bromma flygfält. Därifrån kunde
Spångaradions master användas som ekomål.
Produktframtagning
utfördes av LM Ericsson. Utprovning av materielen (ER IA) verkställdes efter inmontering på jagarna Gävle och Sundsvall, samt på pansarskeppet Drottning Viktoria där bl a dåvarande försvarsminister P E Sköld och ÖB, general 0 Thörnell var närvarande.
Totalt installerades ca Anläggningens antenn monterades på fartygets centralsikte. I ett flertal fall kopplades ekoradioanläggningens utgående mätvärden till fartygets eldledningsanläggning. Ekoradio ER IA användes
enligt följande: 1. Avståndsmätning
med hög noggrannhet oberoende av optiskt sikt.
2. Bestämmande
av riktning mot fartygsmål med tillräcklig
noggrannhet för artilleriskjutning i mörker. 3. Navigering genom pejling och avståndsmätning till ex fyrtorn, öar och branta stränder.
Ekoradio typ ER IA
avståndsområden:
Maximalt
Personal för handhavande och teknisk skötsel hade övats och utbildats
genom särskilda kurser. Ekoradioanläggning typ ER II var frekvens- eller pulsmodulerad och användes inom KA-försvaret. Anläggningen installerades med en större antenn än den som utnyttjades på fartyg.
Den första stationen ER
II sattes upp på Nåtarö i Stockholms skärgård, där
man byggde en antenn med dimensionerna 6 x
2. RADAREPOKEN ÅR 1945
- 1949. Såväl före
krigsutbrottet som under kriget utvecklades både i England och
Tyskland samt i USA ett antal radarstationer för olika ändamål. De första arbetade på metervåglängder men
sedan engelsmännen utvecklat cellmagnetroner, som gav hittills okända
uteffekter, klystroner som lokaloscillatorer, vågledare,
blandardioder och PPI kunde de allierade utnyttja våglängden på både 10 och
Sedan dåvarande Souschefen för Marinförvaltningen konteramiral Stig H-son Ericsson, kommendörkapten C G de Maré och mariningenjör Gösta Brigge på hösten 1945 besökt engelska Amiralitetet samt en rad av engelska flottans utbildningsanstalter överenskoms att Sverige dels skulle få köpa ett antal radarstationer, huvudsakligen för Flottan, samt få skicka personal till England för utbildning.
I mitten av mars 1946
avreste mariningenjörerna Gösta Brigge och Göran
Engström. underofficerarna B Wideblad, O Månsson
och K Yngström till engelska flottans radarskola,
HMS Collingvood (ca
Fyra veckor senare avreste kapten L Rudling och löjtnanterna S Lindén, W Hacklou och C G Ulfsparre för att följa utbildningen i användning av radar beträffande radarnavigering, plotting, stridsledning och artilleriskjutning. Kursen omfattade ca 4 månader.
Teknikernas kurs var ca 2 mån längre officerarnas beroende på att den senare hade tyngdpunkten lagd på materialens utnyttjande.
Efter avslutade teoretiska- och praktiska kurser återvände ovan angiven personal till Sverige för att tjänstgöra vid dåvarande Kungl Marinförvaltningens "Stridsledningskontor”, "Radarsektionen" och Marinens varv och utbildningsanstalter.
Marinen låg vid denna tidpunkt långt framför de båda andra vapenslagen i fråga om radarteknik beroende dela på goda relationer länderna emellan, dels på goda personliga kontakter med Royal Navy.
2.1 Organisation Hösten 1945 organiserades och bildades det så kallade "Stridsledningskontoret”, vilket bestod av en marinstabsdel och en teknisk del (ER-sektionen).
Stridsledningskontorets
förste chef var Kk
Under 1946 anställdes på kontrakt vid M två engelska radaringenjörer J H Robinson och P Staines, som under kriget tjänstgjort i engelska flottans reserv.
Mr Robinson placerades med tjänstgöring vid KMF/ÖVS och mr Staines vid ÖVK, för att leda materiel- och Installationsarbetena.
I okt 1946 kom den i
England utbildade personalen hem till Sverige för att tjänstgöra vid
dåvarande KMF:s stridsledningskontor med ER-sektion och Marinens varv och
utbildningsanstalter.
Under åren 1947 - 1948 anställdes ytterligare personal för att 1949 organiseras i Radarsektionen med MI K-A Norell som förste chef och med ca 15 ingenjörer. Sektionen ingick i dåvarande Teletekniska byrån med MD G Brigge som chef.
Stridsledningskontoret hade nu frigjorts från den tekniska sektionen och samtidigt fått ny chef, KK 1 B Berthelson.
2.2 Materielupphandling Hösten 1945 påbörjades inköpen av radarmateriel från engelska marinen. Inköpen verkställdes av personal från KMF/Tele genom resp länders UD och ambassader.
Materielen började levereras hösten 1946 och anlände med engelska fartyg till Stadsgårdskajen i Stockholm för vidare befordran till örlogsvarven i Stockholm och Karlskrona. Fram till 1952 levererades olika typer av radar.
Spanings- och navigeringsanläggningar t e PS-11, PS-23, PS-27, PS-28 samt PS-37 vilken station var en kombinationsradar lämpad för installation på ubåtar.
Eldledningsradar t e
PE12, PE-15 och PA-14 Igenkänningsradar t e
PI-12 och PI-13 Mer avancerade eldlednings- och fjärrspaningsanläggningar som PA-24, PE-25 och PS-16 levererades under 1949 - 1952 från England. Dessa installerades på större jagare och kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon.
2.3 Radarinstallationer Den första radarinstallationen på ett svenskt örlogsfartyg utfördes på flygplanskryssaren Gotland. Före dess långresa till Sydamerika 1946 - 1947 installerades en PS-23 vid Örlogsvarvet i Karlskrona. Anläggningen färdigställdes och trimmades av medföljande personal under gång till Gibraltar.
På Mellsten påbörjades 1946 för KA Installationen av en PS-27 med speciellt stor antenn. Under medverkan av personal från KMF, Fort F och ÖVS blev den klar 1947.
Under jan månad 1947 påbörjades radarinstallationer ombord på f d lasarettfartyget Prins Carl, som sedan skulle klassas som "radarfartyg”. Där Installerades åtta stycken radaranläggningar för navigering, spaning och eldledning.
ÖVK verkstadsenheter utförde installationerna under ledning och medverkan först av 0 Månsson och sedermera av J B Robinson.
Skepps- och inplaceringsritningar utfördes vid ÖVS - ritkontor, men radarritningar utfördes vid KMF/Tele.
Under installationstiden utbildades verkstadspersonal
beträffande den speciella teknik, som erfordras vid
Installation och dragning av koaxial- och pyrotenaxkablar, samt bockning och lödning av
vägledare. Angiven materiel
introducerades nu för första gången i svenska teleinstallationer. På pansarskeppet Gustav V påbörjades radarinstallationer 1947 vid ÖVK.
ÖVK verkstadsenheter
utförde installationerna under ledning och medverkan av P Staines.
Ombyggnad av utrymmen och master måste ske på grund av de stora radarapparaterna och antennerna.
Där installerades Leveransprovturen
utfördes i mars månad 1948. Det
genomfördes skjutning "full stridsladdning" nattetid och med
samtliga
Första salvan 'täckande" och följande salvor träff i målet.
Detta var första gången som denna typ av spaning och eldledning med radar användes på ett svenskt örlogsfartyg vid artilleriskjutning och väckte stor beundran från inbjudna armé- och flygofficerare.
Avslutningsvis kan nämnas att radarinstallationer fortsatte på ubåtar typ Haj, samt navigerings-, spanings- och eldledningsradar på jagare m fl fartyg.
2.4Utbildning Den tekniska utbildning av personal i den nyskapande grenen ”Telemästare” och av radaringenjörer vid örlogsvarven påbörjades i november på Sjökrigsskolan i Näsby under ledning av MI G Engström.
Under tiden
Installerades i en barack på Beckholmen, där redan en mindre verkstad för
tidigare svenska radarutrustningar fanns, ett antal radarstationer för rent
tekniskt bruk.
Efter den grundläggande
utbildningen på Sjökrigsskolan flyttades i början av 1947 utbildningen av
ovan angiven personal till Beckholmen, fortfarande under ledning av MI G
Engström. Radarkursen avslutades i
början av juni 1947. De
färdigutbildade telemästarna placerades sedan på fartyg, som fått nya
materielen och som lärare för nya kullar telemästare och telepersonal. På Beckholmen byggdes 1947 ännu ett hus och där Installerades ytterligare radarmateriel för undervisning.
Där tjänstgjorde som lärare B Strömberg 1947 - 1948 och K Yngström 1947 - 1953 (uppbördsman). Hösten 1948 överfördes skolan till Chefen för Stockholms Örlogsskolor från KMF/V.
Sedan radarfartyget "Prins Carl" blivit färdigställt vintern 1947 skedde operatörsutbildning av alla kategorier ombord.
Kurserna omfattade radarteknikens grunder, radarnavigering, plotting, stridsledning samt användning av artilleriradar.
Förste telemästare mellan 1947 - 1950 på "Prins Carl" var L-E Wirén.
En annan utbildningsanstalt för observatörer var Berga Örlogsskolor. Redan 1947 - 1948 Installerades i ”Loke" sådan materiel som var lämplig för plotting, stridsledning och radarnavigering.
Radarskolan på
Beckholmen utvidgades sedermera till en rent teknisk Tele-skola med
utbildning på övrig telemateriel, med undantag av hydrofonmaterielen, som var
förlagd till Berga Örlogsskolor. |