|
Civilingenjör Eric Elfhag var under många år verksam inom
Marinförvaltningen sedermera Försvarets materielverk och var vid
sin pensionsavgång 1984 sektionschef vid FMV-s radarbyrå
Sveriges första radar - ett viktigt FFU-projekt
för något mer än 50 år sedan.
Beroende dels på den sekretess som gällde i samband med fram
tagning av rubricerad utrustning, dels på att så lång tid har
förflutit att ärendet fallit i glömska, är vetskapen om denna
första radar närmast obefintlig även för dem som är verksamma
inom elektronikområdet. Da' någon sekretess inte längre
föreligger kan det anses motiverat att lämna en beskrivning över
detta ur historisk synvinkel intressanta projekt.
Teknikhistorisk bakgrund
Historiskt
synes Marinen av hävd ha spelat en framträdande roll vad gäller
utveckling och tillämpning av avancerad teknisk materiel. Vad
gäller elektronikområdet kan som utgångspunkt väljas införandet
av s k gnistutrustning for trådlös telegrafi. (Ordet "gnist" var
i gångna tider synonymt med "radio" och båda benämningarna
förekom under en övergångsperiod parallellt.)
Den 12.1
1900 föreslog chefen för minavdelningen vid Kungl
Marinförvaltningen (KMF) i en VPM att framställning skulle göras
om upphandling av "ett ställ apparater för signalering utan tråd
enligt Marconis system". Efter kompletterande
marknadsundersökning infordrades offerter från AEG, Siemens och
Marconi Wireless Co. Beställning lades till AEG. Materielen
levererades och installerades år 1901 på pansarbåtarna Thor,
Oden och Njord samt torpedkryssaren Clas Uggla. Detta som
inledning till gnistepoken, vilken varade i närmare 20 är. Det
kan nämnas att handläggningen av gnistärenden med tiden blev
rätt omfattande och att denna verksamhet sedermera överflyttades
till torpedavdelningen vid KMF.
Den
viktigaste uppfinningen i elektronrörets och därmed kanske i
elektronikens historia gjordes i USA år 1906 av Lee De Forest.
Det uppfunna röret benämndes först "audion" vilket senare
ändrades till "triod" baserat på att röret innehöll tre
elektroder. Revolutionerande för röret ifråga var att det kunde
användas för att förstärka svaga elektriska signaler.
Elektronrören förbättrades successivt och omkring 1920 kunde man
med dessa bygga radiosändare med upp till 2 kW uteffekt. I och
med detta var gnistsändarnas tid förbi och man övergick till
elektron-rörsbestyckade sändarutrustningar. Fördelarna med de
sistnämnda var beaktansvärda, dels därför att gnistsändarna var
relativt komplicerade och svårskötta,' dels därför att man med
elektronrören också kunde åstadkomma trådlös telefoni.
Ett markant
stegrat intresse för utnyttjande av radio i olika sammanhang
uppstod nu. Förutom militärt intresse också det civila
intresset för rundradio med ganska stora radiosändare och
kvalificerade radiomottagare, vilket gav möjligheter till
effektiv spridning av nyhetsinformation.
För
kommunikation över stora avstånd upptäckte man snart att höga
frekvenser (kortvåg) var lämpliga om man kunde bemästra inverkan
av varierande vågutbredningsförhållanden. Radiokontakt kunde
med någon tur upprättas till godtycklig plats på jordklotet.
Riktad sändning kunde relativt lätt etableras genom att höga
frekvenser möjliggjorde åstadkommande av antennarrangemang med
riktningsverkan. Olika typer av störningar i radioförbindelser
försökte man gäl analysera och om möjligt undvika, kanske en
lärorik sysselsättning. Bland annat konstaterade man att
föremål, exempelvis flygplan, som kom in i strålningsfältet frän
antennerna gav upphov till temporära förändringar i
signalstyrkan. Störningen som sådan var väl inte uppskattad,
men kunde praktiskt utnyttjas på något sätt genom att den
varslade om förekomsten av något främmande föremål.
Vid slutet
av 1930-talet hade man inom radiotekniskt ledande nationer klart
för sig att man kunde åstadkomma varningssystem med hjälp av
radioteknisk utrustning. Detta var främst av militärt intresse
och som man snart insåg av så stor betydelse att vidare
utveckling belades med hög sekretess. I samband med
krigsutbrottet 1939 blev sekretessen total. Visst samarbete
förekom dock mellan allierade nationer som England USA. I den
våldsamt - eskalerade krigföring, som skedde mellan de stridande
parterna, kan uppmärksammas "Slaget' om Storbritannien", där
engelskt jaktflyg kunde förvarnas och därmed attackera
anflygande bombeskadrar samt som begrepp "Slaget om Atlanten",
där utgången blev i hög grad beroende på tillgången av
elektroniska hjälpmedel. Vid exempelvis sjöslag mellan
övervattensfartyg kunde radarutrustade fartyg agera utan hinder
av mörker och nedsatt sikt, vilket gav dem ett klart övertag
gentemot icke radarutrustade fartyg.
Läget
i Sverige
Trots att Sverige inte blev
direkt indraget i krig var läget dock i vissa avseenden
bekymmersamt. I samband med att våra grannländer ockuperades
blev vi inringade och i stort sett avstängda från viktiga
importvaror. Detta ledde till restriktioner och ett omfattande
ransoneringssystem. Dessutom hade vi en uppgift att i
möjligaste mån hjälpa grannarna (Finland, Baltstaterna,
Danmark och Norge) på olika sätt; bland annat genom att ge
fristad åt flyktingar.
Samtidigt gällde det att genom
snabb upprustning av försvaret förhöja den svenska beredskapen.
Alla dess uppgifter måste lösas. Vissa åtgärder kom snabbt som
t ex gengasdrift av fordon.
Tillgången
till en välutvecklad tung industri medförde också en
förhållandevis snabb upprustning av försvaret. Beträffande
elektronisk materiel för försvarsändamål var läget dock sämre.
Visserligen fanns Telefonaktiebolaget LM Ericsson (LME), men
deras verksamhet var i huvudsak inriktad på
telefoniutrustningar. Nära lierade med LME var Svenska
Radioaktiebolaget (SRA) och Svenska Elektronrör (SER), där det
förstnämnda hade visst samarbete med engelska Marconi-bolaget.
SER hade samarbetsavtal med glödlampstillverkaren LUMA-lampan,
då vissa moment i rör- och glödlampstillverkning kunder utföras
i samma typer av automatmaskiner. Elektronrörstillverkningen
var inriktad på de rörtyper som förekom i vanliga
rundradiomottagare.
Förberedelser för
åstadkommande av svenskbyggd radar
Knapphändig kännedom om speciell
radioutrustning avsedd för upptäckande av militära objekt torde
ha funnits hos en begränsad krets inom det svenska försvaret
redan vid krigsutbrottet 1939. Det strategiska eller operativa
värdet hade man troligen inte kunnat bilda sig någon uppfattning
om innan rapporter från krigsskådeplatserna hade hunnit
studeras. Under första halvåret 1940 började man inse det stora
operativa värdet och att hög Prioritet borde gälla för att
främst förse de svenska örlogsfartygen med något som kryptiskt
benämndes RL-utrustning. Benämningen ändrades stegvis i tur och
ordning RL = Radio Lokalisering, RE = Radio Eko, ER = Eko Radio,
vilket i senare skede blev Radar.
Under senare delen av 1940 inkom
till Patentverket förslag till apparatlösningar som dock var
svårbedömbara i fråga om realiserbarhet och prestanda. Patent
till enskilda privatpersoner kunde också medföra problem
beträffande försvarets förfoganderätt och sekretesskrav.
Under 1940 tjänstgjorde som
inkallad radioingenjör vid Kungl Marinförvaltningens (KMF)
torpedavdelning en man vid namn Torsten Elmqvist, som i sin
civila gärning innehade en chefsbefattning vid Svenska AB
Trådlös Telegrafi (SATT). Med det gedigna radiotekniska
kunnande, som han innehade. kunde han ge förslag till förmodat
realiserbara apparatlösningar av RL-typ. Man insåg då tidigt
att det största problemet skulle bli åstadkommandes av lämpliga
elektronrör, främst sändarrör och bildrör. Försvarsstaben och
Försvarsdepartementet hölls orienterade, och en viktig fråga
uppstod, nämligen hur ett utvecklingsarbete skulle sammanhållas
organisatoriskt. Man beslöt sig för att engagera Statens
Uppfinnarnämnd (SUN), som då fick i "uppdrag att samordna
utexperimentering och utveckling av RL-utrustning". Den 9
december 1940 anvisades 8.000:- för utexperimenterande av
sändarrör. Uppdrag lämnades av SUN till det allierade företaget
SER.
Under år 1941 intensifierades
ansträngningarna successivt på att finna realiserbara lösningar
baserade på resultat från pågående försöksverksamhet. Planering
skedde i nära kontakt med KTH genom konsultativ medverkan från
professorerna H. Sterky (rektor),
H. Alfvén (elektronik), E. Löfgren (radioteknik) och G.
Borelius/W. Weibull (teknisk fysik).
Man intresserade sig nu för två
artskilda lösningar av RL-apparatur, den ena baserad på
interferensmetod och den andra på impulsmetod. Impulsmetoden
som skulle tillämpas för framtagning av en s k flygplandetektor,
avsägs baseras på klystronrör, vilket ledde till att 'firma
Georg Schönander igångsatte experiment med framtagning av denna
rörtyp.
Den 18 december 1941 föreslogs
utökad samordnad experimentverksamhet i samband med att medel
anvisades till
a) Enskilda
specialister 38.875:-
b)
SER 24.000:-
c)
KMF 30.000:-
Försöksverksamheten skulle vid
SER stå under ledning av Owe Berg och vid KMF av Torsten
Elmqvist. Vid utgången av 1941 hade man ganska bestämda
riktlinjer för den fortsatta verksamheten. Prioritet förelåg
för att med ledning av framkomna resultat skyndsamt konstruera
en praktiskt operativa användbar ekoradio för marint. bruk.
Visst forsknings- och utvecklingsarbete på en flygplandetektor
skulle bedrivas parallellt men med lägre prioritet.
Ansvaret för
verksamheten synes ha varit koncentrerat till SUN, där Alf Grabe
(myntdirektör och chef för Myntverket) då var ordförande. Man
förväntade sig påtagliga resultat under det nästföljande året.
Man agerade snabbt. Den 5 januari 1942 ställdes 50.000:- till
nämndens disposition för intensifierad experiment- och
utvecklingsverksamhet. Samtidigt angavs att ingenjör Elmqvist
syntes vara den mest lämpade att leda och sammanhålla
experimenten på decimetervågsområdet. Som medhjälpare föreslogs
Byråingenjör Hugo Larsson, Telegrafverket, Civilingenjör Ove
Norell, KMF, Ingenjör Nils Knutsson, KMF, Ingenjör Olle Berg,
SATT samt Ingenjör Bertil Kjellsson, SATT. Lokaler för
fortsatta experiment ställdes till förfogande vid KTH avdelning
Elektroteknik samt rum vid Myntverket. Fältförsök skulle
utföras vid Bromma flygplats
Extremt
kalla Trettondedagen 1942 skedde omgående en personligt
sammanträffande utanför Myntverket mellan Grabe, Elmqvist,
Larsson och Norell. Det framhölls då bland annat att ett
intensivt arbete förestod, att någon ledighet inte kunde
påräknas och att arbetet skulle fortgå även på sön- och
helgdagar. För experimentarbeten vid KTH anställdes också strax
därefter civilingenjör Kurt Engström hos professor Erik Löfgren
Trots rätt
stora ansträngningar hade man icke lyckats framställa något
användbart sändarrör hos de hittills härför engagerade
företagen. Klystroner hade visat sig mycket svåra att tillverka
och magnetroner visste man inte mycket om. Återstod
specialkonstruerade trioder som kunde uppfylla krav på "största
möjliga effekt vid högsta möjliga frekvens" alltså ett sökande
efter bästa kompromiss. Rördimensionerna måste vara små för att
krav på korta ledningar och korta gångsträckor i röret skulle
uppfyllas. Men rördimensionerna måste också vara så stora att
röret ej överhettades vid avsett effektuttag. Man bestämde sig
då för ett Telefunkenrör som i åtminstone ett exemplar fanns
tillgängligt i Sverige.
Ett rör
överlämnades till SRT som bland andra aktiviteter även hade en
avdelning för förtillverkning, vars föreståndare hette Gösta
Asker. Han lyckades då framställa dugliga rör av denna typ,
vilket medförde tillgång inom landet och att utformningen av
ekoradion kunde baseras på rörtypen i fråga. Samtidigt pågick
vid SRT utveckling av ett katodstrålerör som avsågs kunna
användas som bildrör främst för avståndsmätning vid ekoradio
baserad på den s k impulsmetoden (pulsradar). Den UHF-triod,
som man bestämt sig för att använda som sändarrör lämpade sig
dock inte för kortpulssändning och därför var intresset för
katodstråleröret i början inte särskilt stort. Man kunde som
alternativ åstadkomma avståndsindikering med visarinstrument.
Enda möjligheten att snabbt komma fram till en användbar
praktisk lösning var att utnyttja UHF-trioden som sändarrör och
låta röret arbeta i kontinuerlig mod. Avståndsbestämning kunde
erhållas genom utnyttjande av frekvensmodulering.
Not: Elvhag har vid
möte i Stockholm 2004-11-18 poängterat att det inte var helt
lätt att skaffa rör utifrån p g a neutralitetsproblematiken. Men
genom att Sverige lyckade hålla sig någerlunda väl med såväl
Tyskland som England kunde viss kontakt hållas med resp land och
viss materiel köpas in.
Prov med
experimentutrustning
En
ekoradioutrustning av kategori laboratorieprototyp provades på
Bromma i mars-april 1942, varvid man kunde konstatera ekon från
bl a Spångamasterna. Det var nu hög tid att förbereda
serietillverkning, vilken som vanligtvis är fallet, måste
inledas med serieprototyp(er). Samarbetsavtal tecknades bl a
med LME och Bofors. Bofors skulle svara för framtagning av
antenner med tillhörande vridutrustning under det att LME i
stort svarade för övrigt som sändare, mottagare,
signalbehandling (filtersystem), presentationsutrustning m m.
Reservation gällde dock för sändaren som erfordrade ytterligare
förbättringar, ett utvecklingsarbete, som pågick i SUN:s regi.
Prov till
sjöss påbörjades den 17 maj 1942, då befintlig
experimentutrustning installerades på minsveparen Bredskär.
Mätningar skedde under gång upprepade turer Landsort - Mälsten.
Landsorts fyr gav ett för mätningarna stabilt och värdefullt
referenseko. Provverksamheten överflyttades senare till ett av
Flottans hjälpfartyg "Norden" en inhyrd Svea-ångare, som
ombyggts till skolfartyg för utbildning av optiska mätare. Det
visade sig vid jämförelse av mätvärden snart att
experimentutrustningen gav noggrannare avståndsvärden än de
optiska mätinstrumenten.
I slutet av
oktober återgick Elmqvist till SATT. Det blev nu Hugo Larsson
som svarade för ledning av experimentverksamheten vad gällde
frekvensmodulerad ekoradio. Samarbetet med LME fungerade bra.
Ett av de svårare momenten gällde framtagning av
filterutrustning till mottagaren. För detta svarade inom LME
Carl-Georg Aurell, sedermera professor vid CTH. Kontaktman vid
LME var Torsten Lange. Den 10 december 1942 avrapporterades
till SUN resultaten från den provverksamhet, som förevarit
ombord på hjälpfartyget "Norden." Samtidigt bestämdes att vidare
prov skulle utföras ombord på pansarskeppet "Drottning
Victoria". Som avslutning för år 1942 återges följande
protokollsutdrag:
1942 17. december
Marinförvaltningen anhåller om anskaffning genom nämndens
försorg av 4 st radiolokaliseringsapparater, en avses för
pansarskepp, en för kryssare, en för jagare och en för
uppställning i land. Tillverkning skall ske i samarbete med
Telefon AB LM Ericson och Aktiebolaget Bofors.
I samband med varvsöversyn
omkring årsskiftet 42/43 installerades en av RL-prototyperna,
som nu till större delen var fabrikstillverkad, på pansarskeppet
"Drottning Victoria". Den 28 januari 1943 skedde demonstration
till sjöss för försvarsledningen. Tyvärr råkade det vid detta
tillfälle blåsa halv storm men demonstrationen fullföljdes. I
protokollsutdrag från den 2 februari 1943 anges följande:
Vid demonstration av
ekoradioanläggningen den 28 januari deltog bl a statsrådet
Sköld, statssekreterare Rosén, överbefälhavaren och cheferna för
försvarsstaben, marinen och flygvapnet. Marinen övertagen
montaget av de fyra beställda ekoradioanläggningarna. Arbetet
omhänderhas av ingenjörerna Brigge och Ajger.
Inklusive tilläggsbeställningar
beställdes totalt 15 st ekoradioanläggningar. För fartyg
avsedda anläggningar fick beteckningen ER la och för landbaserad
radar till kustartillerist infördes beteckningen ER lb.
Leverans och installation av de beställda ekoradioutrustningarna
skedde successivt. SUN noterar i protokoll av den 10 augusti
1943:
Ekoradioanläggningarna på
pansarskeppet Drottning Victoria och
jagaren Gävle äro nu monterade.
Och i protokoll av den 25
november 1943:
Rapportering ang demonstration av
ekoradioanläggningen på Mälsten som ägt rum den 1 och 5
november.
Översiktlig teknisk
beskrivning av ekoradion
Experimentverksamheten för
utveckling av ekoradio omfattade 'två alternativ benämnda
interferensmetoden resp impulsmetoden. Vid bearbetning av de
båda alternativen framkom att interferensmetoden borde kunna
tillämpas för inmätning av sjömål under det att impulsmetoden
borde tillämpas för inmätning av luftmål.
Ekoradioutrustning enligt
interferensmetoden benämndes ER typ I och för ekoradioutrustning
enligt impulsmetoden reserverades benämningen ER typ II. ER typ
II kom dock aldrig till serieproduktion i svensk version främst
beroende på svårigheten att framställa sändarrör som kunde ge
erforderlig pulseffekt vid eftersträvad kort våglängd.
Beteckningen ER II kom sedermera att användas för frän utlandet
anskaffad utrustning. ER typ I förekom i tre olika utföranden
vilka skilde sig frän varandra genom antennernas utformning. ER
typ Ia som var avsedd för fartyg utformades i två versioner, den
ena avsedd för pansarskepp och den andra för jagare.
ER typ Ib var främst avsedd för kustartillerist och
uppställning på land. Vid fartygsinstallationen monterades
antennen på befintlig vridbar märs. För landinstallationer
måste i förekommande fall erforderlig vridutrustning
nyanskaffas.
Då interferensmetoden innebär
kontinuerlig sändning resp mottagning erfordrades två antenner
för varje ekoradioanläggning, en sändarantenn och en
mottagarantenn. Sändaren monterades på baksidan av
sändarantennen. Mottagarutrustningen, som var uppdelad på olika
enheter, bestod dels av två likadana på mottagarantennens
baksida monterade enheter, dels i manöverpanelen befintlig
apparatur. Den principiella uppbyggnaden framgår av bilaga 3.
Följande karakteristiska egenskaper kan noteras:
-
Läckstrålningen från
sändarantennen ger lokaloscillatorverkan i mottagarna.
Omkoppling mellan mottagarna Ml och M2 kan antingen utföras
manuellt eller genom att 50-periodisk växelström påverkar en
diodkombination. Filterenheten ger valbara
dämpningsmöjligheter för närekon respektive fjärrekon och
därmed möjlighet att prioritera ett aktuellt
avståndsintervall.
-
Ekostyrka, pejlingsbalans
(fininriktning av antennen) och målavstånd kan avläsas på
visarinstrument. Målekosignalerna kan avlyssnas i
hörtelefon, vilket ger möjlighet till ekotolkning. Den
utsända signalen är frekvensmodulerad. Våglängd ca 65 cm
och därmed bärvågsmedelfrekvens ca 460 MHz (strax under
dagslägets TV-kanal 21).
-
Då sändarens frekvens p g a
frekvensmodulationen oupphörligen ändras, kommer den till
mottagarantennen återvändande reflekterade ekosignalen att
ha en annan frekvens, än den sändfrekvens, som gäller i det
tidsögonblick då ekosignalen träffar mottagarantennen.
Frekvensskillnaden utgör ett mått på avståndet till det
reflekterande målet. Ekosignalen blandas i detektorn med
pågående sändsignal varvid blandningsprodukter uppstår, där
en av dessa har en frekvens som motsvarar
frekvensskillnaden. Denna blandningskomponent separeras och
förstärkas i mottagaren. Triangulär frekvensmodulation
användes i ekoradion
Det största problemet vid
utvecklingen av ekoradion synes ha varit att erhålla godtagbar
funktion hos sändarenheten. Det kan därför vara av intresse att
studera denna något närmare. Som frekvensbestämmande element
använde man en s k, "Lecherledning" en resonansledning som
baserar sig på ledningsteori. Totalreflektion uppstår om en
ledningsände är öppen eller kortsluten. Mötet mellan
framåtgående och en bakåtgående reflekterad våg ger upphov till
"stående våg" med efter ledningssträckan uppträdande min- och
max-punkter för spänning och ström
Beträffande sändarens uppbyggnad,
gäller att UHF-trioden som bör arbeta mot hög
belastningsimpedans, placerades på mitten av Lecherledningen,
den ena ledaren ansluten till anoden och den andra till
styrgallret. Ledningens ändpunkter isolerades ur
likspänningssynpunkt från chassiet (jord) med speciella
plattkondensatorer. Anodlikspänning och gallerförspänning kunde
då inkopplas vid ledningens ändpunkter.
Frekvensmodulering 'erhölls med
hjälp av en roterande vridkondensator. Frekvenssvingets-
storlek justerades genom att förskjuta kondensatorn något längs
ledningen. Bärvågsmedelfrekvensen kunde påverkas av ett jordat
bleck som närmades eller fjärmades från ledningen.
Effektuttaget till antennen reglerades med en kopplingsslinga
som kunde lägesändras relativt Lecherledningen.
Högfrekvensdelen i mottagaren är förhållandevis enkel. Yttre
matningsspänningar erfordras ej (dock glödspänning) och inte
heller lokaloscillator. Läcksignalen frän sändaren ger lokal
oscillatorfunktion.
Lecherledningen är här av typ
kvartsvågsresonator vilken transformerar upp spänningen till
detektorrörets anoder. Resonansfrekvensen justeras med
trimkondensatorn till överensstämmelse med sändarens
bärvågsmedelfrekvens. Antennkopplingen regleras så att
kopplingen blir optimal d v s största möjliga utgående
lågfrekvensspänning vid normal drift och lämpligt referenseko.
Utsignalen från detektorn förstärks i ett förstärkarsteg innan
signalen går vidare till manöverenheten, där den efter en
omkopplare passerar filter för näreko- och fjärrekodämpning.
Den filtrerade
lågfrekvenssignalen förstärks och förgrenas till dels en
frekvenskännande krets vilken avger en ström proportionell mot
frekvensen och därmed målavståndet, dels en diodbrygga vars
utgående likspänning representerar målekoamplituden.
Upplösning och
störekoundertryckning
Upplösningen i sida motsvaras i
princip av horisontella lobbredden men påverkas här av det
sidoutrymme som erfordras för lobväxlingen och blir därför ca
1,5 ggr lobbredden. Upplösning i avstånd föreligger knappast i
egentlig bemärkelse. Proceduren för avståndsmätning kan, om
målen ligger i ungefär samma riktning och inte tillhöra
kategorin närekon eller fjärrekon, endast fås att fungera för
ett mål som ger påtagligt starkare ekosignal än de övriga. Man
kunde dock genom val av filterinställning prioritera målekon
från mål belägna inom ett visst begränsat avståndsområde.
Genom att utnyttja den i
ekoradioutrustningen ingående hörtelefonen kunde radaroperatören
genom lyssning erhålla akustisk tillsatsinformation. Varje
hörbar ton motsvarade ett visst avstånd, vilket om flera toner
förelåg samtidigt innebar flera mål inom lobbredden. Ett
urskiljande av tonhöjd kunde då ge en grov uppskattning av
målavstånden. Mål på gående eller kommande kurser ger upphov
till dopplereffekter. Rörliga föremål ombord och vibrerande
skrovytor kan likaledes ge upphov till doppler. Individuella
egenskaper hos radaroperatören beträffande dels möjlighet att
höra och karakterisera signalerna, dels att baserat på
erfarenhet dra slutsatser om måltyp, var här av väsentlig
betydelse.
Sammanfattning
Genom att utnyttja lobväxling
erhölls trots relativt stora lobbredder ganska god
mätnoggrannhet i sida. Mätfelet vid riktningsbestämning angavs
vara mindre än 0,5 grader. Beträffande mätnoggrannhet i avstånd
gällde att mätfelet var avståndsberoende och varierade mellan 50
och 200 meter.
Registrering av målavstånd kunde
ske upp till 10 km. Radarräckvidden översteg dock vanligen ej 8
km mot ytmål beroende dels på att den relativt stora våglängden
(65 cm) medförde ogynnsam vågutbredning, dels på att
närekostörningar nedsatte fria rymdräckvidden. Akustisk
tillsatsinformation erhölls med hjälp av den i
mottagarutrustningen ingående hörtelefonen. Teoretiskt sett
borde man genom avlyssning ha kunnat bilda sig en uppfattning
om' målavstånd, målfart och målsignatur samt dessutom märka om
mer än ett mål fanns inom lobbredden. Den mängd nyttig
information man kunde få genom lyssning var dock synnerligen
beroende av radaroperatörens hörselsinne. Störningar främst i
form av närekon och sidolobsekon inverkade på operatörens
utvärderingsförmåga. Av väsentlig betydelse är emellertid att
lyssningsutrustningen gav en enastående möjlighet till
ekotolkning. Operatörer begåvade med speciella hörselegenskaper
torde ha varit till god hjälp.
Radarteknisk utveckling var i
början av 1940-talet en mycket prioriterad högteknologi. De
största arbetsinsatserna synes ha gjorts i USA. Efter
krigsslutet hävdes sekretessen så att större delen av de
framkomna resultaten kunde dokumenteras och delges omvärlden.
Ett exempel härpå är den så kallade MIT-serien (MIT =
Massachusetts Institute of Technology) som omfattar en serie
bokband utgörande en sammanställning av det radartekniska '
kunnandet inom USA vid krigsslutet.
Nedanstående citat gällande
militärteknisk forskning och som daterar sig till slutet av 1945
är belysande:
"I den mån den militära
sekretessens slöjor lyftas, börja konturerna klarna på den ena
stora gruppen efter den andra av väldiga tekniska framsteg, som
gjorts under kriget. Det säges i officiella meddelanden, att
framställningen av atombomben kostat Förenta Staterna omkring 2
miljarder dollar. Från lika pålitlig källa erfara vi, att
utvecklingsarbetet på ekoradio kostat ej mindre än 3 miljarder
dollar och att denna sannolikt mer än någon annan detalj inom de
allierades rustningar bidragit till den slutliga segern".
Bilagor
1.
Pansarskepp och jagare försedda med ekoradio. (Antennarrangemang
väl synliga).
2.
Indikator- och manöverutrustning.
3.
Blockschema.
4. Principschema
för sändare och mottagare.
5.
Lobväxlingsfunktion.
6. Antennstrukturer.
7. Fri
rymdräckvidd.
8. Frekvenssamband.
Källförteckning
Marinens Televerksamhet. Gösta Brigge och Göran
Engström.
Beskrivning av Marinens Ekoradioanläggning typ
Ia. Krigsarkivet.
Svensk ekoradioutveckling under krigsåren
1939-1945. Sven Hasselrot.
|
