Ekoradio

 

Denna artikel av civilingenjör Eric Elfhag, som här med författarens och redaktionens tillstånd återges i ursprungligt skick, publicerades första gången i Kungl. Örlogsmannasällskapets "Tidskrift i Sjöväsendet" nr 4/1998.

Civilingenjör Eric Elfhag var under många år verksam inom Marinförvaltningen sedermera Försvarets materielverk och var vid sin pensionsavgång 1984 sektionschef vid FMV-s radarbyrå

Sveriges första radar - ett viktigt FFU[1]-projekt för något mer än 50 år sedan.

Beroende dels på den sekretess som gällde i samband med fram tagning av rubricerad utrustning, dels på att så lång tid har förflutit att ärendet fallit i glömska, är vetskapen om denna första radar närmast obefintlig även för dem som är verksamma inom elektronikområdet.  Da' någon sekretess inte längre föreligger kan det anses motiverat att lämna en beskrivning över detta ur historisk synvinkel intressanta projekt.

Teknikhistorisk bakgrund

Historiskt synes Marinen av hävd ha spelat en framträdande roll vad gäller utveckling och tillämpning av avancerad teknisk materiel.  Vad gäller elektronikområdet kan som utgångspunkt väljas införandet av s k gnistutrustning for trådlös telegrafi. (Ordet "gnist" var i gångna tider synonymt med "radio" och båda benämningarna förekom under en övergångsperiod parallellt.)

Den 12.1 1900 föreslog chefen för minavdelningen vid Kungl Marinförvaltningen (KMF) i en VPM att framställning skulle göras om upphandling av "ett ställ apparater för signalering utan tråd enligt Marconis system".  Efter kompletterande marknadsundersökning infordrades offerter från AEG, Siemens och Marconi Wireless Co. Beställning lades till AEG. Materielen levererades och installerades år 1901 på pansarbåtarna Thor, Oden och Njord samt torpedkryssaren Clas Uggla.  Detta som inledning till gnistepoken, vilken varade i närmare 20 är.  Det kan nämnas att handläggningen av gnistärenden med tiden blev rätt omfattande och att denna verksamhet sedermera överflyttades till torpedavdelningen vid KMF.

Den viktigaste uppfinningen i elektronrörets och därmed kanske i elektronikens historia gjordes i USA år 1906 av Lee De Forest.  Det uppfunna röret benämndes först "audion" vilket senare ändrades till "triod" baserat på att röret innehöll tre elektroder.  Revolutionerande för röret ifråga var att det kunde användas för att förstärka svaga elektriska signaler.  Elektronrören förbättrades successivt och omkring 1920 kunde man med dessa bygga radiosändare med upp till 2 kW uteffekt.  I och med detta var gnistsändarnas tid förbi och man övergick till elektron-rörsbestyckade sändarutrustningar.  Fördelarna med de sistnämnda var beaktansvärda, dels därför att gnistsändarna var relativt komplicerade och svårskötta,' dels därför att man med elektronrören också kunde åstadkomma trådlös telefoni.

Ett markant stegrat intresse för utnyttjande av radio i olika sammanhang uppstod nu.  Förutom militärt intresse också det civila intresset för rundradio med ganska stora radiosändare och kvalificerade radiomottagare, vilket gav möjligheter till effektiv spridning av nyhetsinformation.

För kommunikation över stora avstånd upptäckte man snart att höga frekvenser (kortvåg) var lämpliga om man kunde bemästra inverkan av varierande vågutbredningsförhållanden.  Radiokontakt kunde med någon tur upprättas till godtycklig plats på jordklotet. Riktad sändning kunde relativt lätt etableras genom att höga frekvenser möjliggjorde åstadkommande av antennarrangemang med riktningsverkan.  Olika typer av störningar i radioförbindelser försökte man gäl analysera och om möjligt undvika, kanske en lärorik sysselsättning.  Bland annat konstaterade man att föremål, exempelvis flygplan, som kom in i strålningsfältet frän antennerna gav upphov till temporära förändringar i signalstyrkan.  Störningen som sådan var väl inte uppskattad, men kunde praktiskt utnyttjas på något sätt genom att den varslade om förekomsten av något främmande föremål.

Vid slutet av 1930-talet hade man inom radiotekniskt ledande nationer klart för sig att man kunde åstadkomma varningssystem med hjälp av radioteknisk utrustning.  Detta var främst av militärt intresse och som man snart insåg av så stor betydelse att vidare utveckling belades med hög sekretess.  I samband med krigsutbrottet 1939 blev sekretessen total.  Visst samarbete förekom dock mellan allierade nationer som England USA.  I den våldsamt - eskalerade krigföring, som skedde mellan de stridande parterna, kan uppmärksammas "Slaget' om Storbritannien", där engelskt jaktflyg kunde förvarnas och därmed attackera anflygande bombeskadrar samt som begrepp "Slaget om Atlanten", där utgången blev i hög grad beroende på tillgången av elektroniska hjälpmedel.  Vid exempelvis sjöslag mellan övervattensfartyg kunde radarutrustade fartyg agera utan hinder av mörker och nedsatt sikt, vilket gav dem ett klart övertag gentemot icke radarutrustade fartyg.

 

Läget i Sverige

Trots att Sverige inte blev direkt indraget i krig var läget dock i vissa avseenden bekymmersamt.  I samband med att våra grannländer ockuperades blev vi inringade och i stort sett avstängda från viktiga importvaror.  Detta ledde till restriktioner och ett omfattande ransoneringssystem.  Dessutom hade vi en uppgift att i möjligaste mån hjälpa grannarna (Finland, Baltstaterna, Danmark och Norge) på olika sätt; bland annat genom att ge fristad åt flyktingar.

Samtidigt gällde det att genom snabb upprustning av försvaret förhöja den svenska beredskapen.  Alla dess uppgifter måste lösas.  Vissa åtgärder kom snabbt som t ex gengasdrift av fordon.  

Tillgången till en välutvecklad tung industri medförde också en förhållandevis snabb upprustning av försvaret.  Beträffande elektronisk materiel för försvarsändamål var läget dock sämre.  Visserligen fanns Telefonaktiebolaget LM Ericsson (LME), men deras verksamhet var i huvudsak inriktad på telefoniutrustningar.  Nära lierade med LME var Svenska Radioaktiebolaget (SRA) och Svenska Elektronrör (SER), där det förstnämnda hade visst samarbete med engelska Marconi-bolaget.  SER hade samarbetsavtal med glödlampstillverkaren LUMA-lampan, då vissa moment i rör- och glödlampstillverkning kunder utföras i samma typer av automatmaskiner.  Elektronrörstillverkningen var inriktad på de rörtyper som förekom i vanliga rundradiomottagare.

Förberedelser för åstadkommande av svenskbyggd radar

Knapphändig kännedom om speciell radioutrustning avsedd för upptäckande av militära objekt torde ha funnits hos en begränsad krets inom det svenska försvaret redan vid krigsutbrottet 1939.  Det strategiska eller operativa värdet hade man troligen inte kunnat bilda sig någon uppfattning om innan rapporter från krigsskådeplatserna hade hunnit studeras.  Under första halvåret 1940 började man inse det stora operativa värdet och att hög Prioritet borde gälla för att främst förse de svenska örlogsfartygen med något som kryptiskt benämndes RL-utrustning.  Benämningen ändrades stegvis i tur och ordning RL = Radio Lokalisering, RE = Radio Eko, ER = Eko Radio, vilket i senare skede blev Radar.

Under senare delen av 1940 inkom till Patentverket förslag till apparatlösningar som dock var svårbedömbara i fråga om realiserbarhet och prestanda.  Patent till enskilda privatpersoner kunde också medföra problem beträffande försvarets förfoganderätt och sekretesskrav.

Under 1940 tjänstgjorde som inkallad radioingenjör vid Kungl Marinförvaltningens (KMF) torpedavdelning en man vid namn Torsten Elmqvist, som i sin civila gärning innehade en chefsbefattning vid Svenska AB Trådlös Telegrafi (SATT).  Med det gedigna radiotekniska kunnande, som han innehade. kunde han ge förslag till förmodat realiserbara apparatlösningar av RL-typ.  Man insåg då tidigt att det största problemet skulle bli åstadkommandes av lämpliga elektronrör, främst sändarrör och bildrör.  Försvarsstaben och Försvarsdepartementet hölls orienterade, och en viktig fråga uppstod, nämligen hur ett utvecklingsarbete skulle sammanhållas organisatoriskt.  Man beslöt sig för att engagera Statens Uppfinnarnämnd (SUN), som då fick i "uppdrag att samordna utexperimentering och utveckling av RL-utrustning".  Den 9 december 1940 anvisades 8.000:- för utexperimenterande av sändarrör.  Uppdrag lämnades av SUN till det allierade företaget SER.

Under år 1941 intensifierades ansträngningarna successivt på att finna realiserbara lösningar baserade på resultat från pågående försöksverksamhet.  Planering skedde i nära kontakt med KTH genom konsultativ medverkan från professorerna H. Sterky (rektor[2]), H. Alfvén (elektronik), E. Löfgren (radioteknik) och G. Borelius/W. Weibull (teknisk fysik).

Man intresserade sig nu för två artskilda lösningar av RL-apparatur, den ena baserad på interferensmetod och den andra på impulsmetod.  Impulsmetoden som skulle tillämpas för framtagning av en s k flygplandetektor, avsägs baseras på klystronrör, vilket ledde till att 'firma Georg Schönander igångsatte experiment med framtagning av denna rörtyp.

Den 18 december 1941 föreslogs utökad samordnad experimentverksamhet i samband med att medel anvisades till

a)                   Enskilda specialister             38.875:-

b)                  SER                                    24.000:-

c)                  KMF                                    30.000:-

Försöksverksamheten skulle vid SER stå under ledning av Owe Berg och vid KMF av Torsten Elmqvist.  Vid utgången av 1941 hade man ganska bestämda riktlinjer för den fortsatta verksamheten.  Prioritet förelåg för att med ledning av framkomna resultat skyndsamt konstruera en praktiskt operativa användbar ekoradio för marint. bruk.  Visst forsknings- och utvecklingsarbete på en flygplandetektor skulle bedrivas parallellt men med lägre prioritet.

Ansvaret för verksamheten synes ha varit koncentrerat till SUN, där Alf Grabe (myntdirektör och chef för Myntverket) då var ordförande.  Man förväntade sig påtagliga resultat under det nästföljande året.  Man agerade snabbt.  Den 5 januari 1942 ställdes 50.000:- till nämndens disposition för intensifierad experiment- och utvecklingsverksamhet.  Samtidigt angavs att ingenjör Elmqvist syntes vara den mest lämpade att leda och sammanhålla experimenten på decimetervågsområdet.  Som medhjälpare föreslogs Byråingenjör Hugo Larsson, Telegrafverket, Civilingenjör Ove Norell, KMF, Ingenjör Nils Knutsson, KMF, Ingenjör Olle Berg, SATT samt Ingenjör Bertil Kjellsson, SATT.  Lokaler för fortsatta experiment ställdes till förfogande vid KTH avdelning Elektroteknik samt rum vid Myntverket.  Fältförsök skulle utföras vid Bromma flygplats

Extremt kalla Trettondedagen 1942 skedde omgående en personligt sammanträffande utanför Myntverket mellan Grabe, Elmqvist, Larsson och Norell.  Det framhölls då bland annat att ett intensivt arbete förestod, att någon ledighet inte kunde påräknas och att arbetet skulle fortgå även på sön- och helgdagar.  För experimentarbeten vid KTH anställdes också strax därefter civilingenjör Kurt Engström hos professor Erik Löfgren

Trots rätt stora ansträngningar hade man icke lyckats framställa något användbart sändarrör hos de hittills härför engagerade företagen. Klystroner hade visat sig mycket svåra att tillverka och magnetroner visste man inte mycket om. Återstod specialkonstruerade trioder som kunde uppfylla krav på "största möjliga effekt vid högsta möjliga frekvens" alltså ett sökande efter bästa kompromiss.  Rördimensionerna måste vara små för att krav på korta ledningar och korta gångsträckor i röret skulle uppfyllas.  Men rördimensionerna måste också vara så stora att röret ej överhettades vid avsett effektuttag.  Man bestämde sig då för ett Telefunkenrör som i åtminstone ett exemplar fanns tillgängligt i Sverige.

Ett rör överlämnades till SRT som bland andra aktiviteter även hade en avdelning för förtillverkning, vars föreståndare hette Gösta Asker.  Han lyckades då framställa dugliga rör av denna typ, vilket medförde tillgång inom landet och att utformningen av ekoradion kunde baseras på rörtypen i fråga.  Samtidigt pågick vid SRT utveckling av ett katodstrålerör som avsågs kunna användas som bildrör främst för avståndsmätning vid ekoradio baserad på den s k impulsmetoden (pulsradar).  Den UHF-triod, som man bestämt sig för att använda som sändarrör lämpade sig dock inte för kortpulssändning och därför var intresset för katodstråleröret i början inte särskilt stort.  Man kunde som alternativ åstadkomma avståndsindikering med visarinstrument.  Enda möjligheten att snabbt komma fram till en användbar praktisk lösning var att utnyttja UHF-trioden som sändarrör och låta röret arbeta i kontinuerlig mod.  Avståndsbestämning kunde erhållas genom utnyttjande av frekvensmodulering.

Not: Elvhag har vid möte i Stockholm 2004-11-18 poängterat att det inte var helt lätt att skaffa rör utifrån p g a neutralitetsproblematiken. Men genom att Sverige lyckade hålla sig någerlunda väl med såväl Tyskland som England kunde viss kontakt hållas med resp land och viss materiel köpas in.  

Prov med experimentutrustning

En ekoradioutrustning av kategori laboratorieprototyp provades på Bromma i mars-april 1942, varvid man kunde konstatera ekon från bl a Spångamasterna. Det var nu hög tid att förbereda serietillverkning, vilken som vanligtvis är fallet, måste inledas med serieprototyp(er).  Samarbetsavtal tecknades bl a med LME och Bofors.  Bofors skulle svara för framtagning av antenner med tillhörande vridutrustning under det att LME i stort svarade för övrigt som sändare, mottagare, signalbehandling (filtersystem), presentationsutrustning m m. Reservation gällde dock för sändaren som erfordrade ytterligare förbättringar, ett utvecklingsarbete, som pågick i SUN:s regi.

Prov till sjöss påbörjades den 17 maj 1942, då befintlig experimentutrustning installerades på minsveparen Bredskär.  Mätningar skedde under gång upprepade turer Landsort - Mälsten.  Landsorts fyr gav ett för mätningarna stabilt och värdefullt referenseko.  Provverksamheten överflyttades senare till ett av Flottans hjälpfartyg "Norden" en inhyrd Svea-ångare, som ombyggts till skolfartyg för utbildning av optiska mätare.  Det visade sig vid jämförelse av mätvärden snart att experimentutrustningen gav noggrannare avståndsvärden än de optiska mätinstrumenten.

I slutet av oktober återgick Elmqvist till SATT.  Det blev nu Hugo Larsson som svarade för ledning av experimentverksamheten vad gällde frekvensmodulerad ekoradio.  Samarbetet med LME fungerade bra.  Ett av de svårare momenten gällde framtagning av filterutrustning till mottagaren.  För detta svarade inom LME Carl-Georg Aurell, sedermera professor vid CTH.  Kontaktman vid LME var Torsten Lange.  Den 10 december 1942 avrapporterades till SUN resultaten från den provverksamhet, som förevarit ombord på hjälpfartyget "Norden." Samtidigt bestämdes att vidare prov skulle utföras ombord på pansarskeppet "Drottning Victoria".  Som avslutning för år 1942 återges följande protokollsutdrag:

1942 17. december

Marinförvaltningen anhåller om anskaffning genom nämndens försorg av 4 st radiolokaliseringsapparater, en avses för pansarskepp, en för kryssare, en för jagare och en för uppställning i land.  Tillverkning skall ske i samarbete med Telefon AB LM Ericson och Aktiebolaget Bofors.

I samband med varvsöversyn omkring årsskiftet 42/43 installerades en av RL-prototyperna, som nu till större delen var fabrikstillverkad, på pansarskeppet "Drottning Victoria".  Den 28 januari 1943 skedde demonstration till sjöss för försvarsledningen.  Tyvärr råkade det vid detta tillfälle blåsa halv storm men demonstrationen fullföljdes.  I protokollsutdrag från den 2 februari 1943 anges följande:

Vid demonstration av ekoradioanläggningen den 28 januari deltog bl a statsrådet Sköld, statssekreterare Rosén, överbefälhavaren och cheferna för försvarsstaben, marinen och flygvapnet.  Marinen övertagen montaget av de fyra beställda ekoradioanläggningarna.  Arbetet omhänderhas av ingenjörerna Brigge och Ajger.

Inklusive tilläggsbeställningar beställdes totalt 15 st ekoradioanläggningar.  För fartyg avsedda anläggningar fick beteckningen ER la och för landbaserad radar till kustartillerist infördes beteckningen ER lb.  Leverans och installation av de beställda ekoradioutrustningarna skedde successivt.  SUN noterar i protokoll av den 10 augusti 1943:

Ekoradioanläggningarna på pansarskeppet Drottning Victoria och jagaren Gävle äro nu monterade.

Och i protokoll av den 25 november 1943:

Rapportering ang demonstration av ekoradioanläggningen på Mälsten som ägt rum den 1 och 5 november.

Översiktlig teknisk beskrivning av ekoradion

Experimentverksamheten för utveckling av ekoradio omfattade 'två alternativ benämnda interferensmetoden resp impulsmetoden.  Vid bearbetning av de båda alternativen framkom att interferensmetoden borde kunna tillämpas för inmätning av sjömål under det att impulsmetoden borde tillämpas för inmätning av luftmål.

Ekoradioutrustning enligt interferensmetoden benämndes ER typ I och för ekoradioutrustning enligt impulsmetoden reserverades benämningen ER typ II. ER typ II kom dock aldrig till serieproduktion i svensk version främst beroende på svårigheten att framställa sändarrör som kunde ge erforderlig pulseffekt vid eftersträvad kort våglängd.  Beteckningen ER II kom sedermera att användas för frän utlandet anskaffad utrustning.  ER typ I förekom i tre olika utföranden vilka skilde sig frän varandra genom antennernas utformning.  ER typ Ia som var avsedd för fartyg utformades i två versioner, den ena avsedd för pansarskepp och den andra för jagare.  ER typ Ib var främst avsedd för kustartillerist och uppställning på land.  Vid fartygsinstallationen monterades antennen på befintlig vridbar märs.  För landinstallationer måste i förekommande fall erforderlig vridutrustning nyanskaffas.

Då interferensmetoden innebär kontinuerlig sändning resp mottagning erfordrades två antenner för varje ekoradioanläggning, en sändarantenn och en mottagarantenn.  Sändaren monterades på baksidan av sändarantennen.  Mottagarutrustningen, som var uppdelad på olika enheter, bestod dels av två likadana på mottagarantennens baksida monterade enheter, dels i manöverpanelen befintlig apparatur.  Den principiella uppbyggnaden framgår av bilaga 3. Följande karakteristiska egenskaper kan noteras:

  • Läckstrålningen från sändarantennen ger lokaloscillatorverkan i mottagarna.  Omkoppling mellan mottagarna Ml och M2 kan antingen utföras manuellt eller genom att 50-periodisk växelström påverkar en diodkombination.  Filterenheten ger valbara dämpningsmöjligheter för närekon respektive fjärrekon och därmed möjlighet att prioritera ett aktuellt avståndsintervall. 

  • Ekostyrka, pejlingsbalans (fininriktning av antennen) och målavstånd kan avläsas på visarinstrument.  Målekosignalerna kan avlyssnas i hörtelefon, vilket ger möjlighet till ekotolkning.  Den utsända signalen är frekvensmodulerad.  Våglängd ca 65 cm och därmed bärvågsmedelfrekvens ca 460 MHz (strax under dagslägets TV-kanal 21).

  • Då sändarens frekvens p g a frekvensmodulationen oupphörligen ändras, kommer den till mottagarantennen återvändande reflekterade ekosignalen att ha en annan frekvens, än den sändfrekvens, som gäller i det tidsögonblick då ekosignalen träffar mottagarantennen.  Frekvensskillnaden utgör ett mått på avståndet till det reflekterande målet.  Ekosignalen blandas i detektorn med pågående sändsignal varvid blandningsprodukter uppstår, där en av dessa har en frekvens som motsvarar frekvensskillnaden.  Denna blandningskomponent separeras och förstärkas i mottagaren.  Triangulär frekvensmodulation användes i ekoradion

Det största problemet vid utvecklingen av ekoradion synes ha varit att erhålla godtagbar funktion hos sändarenheten.  Det kan därför vara av intresse att studera denna något närmare.  Som frekvensbestämmande element använde man en s k, "Lecherledning" en resonansledning som baserar sig på ledningsteori.  Totalreflektion uppstår om en ledningsände är öppen eller kortsluten.  Mötet mellan framåtgående och en bakåtgående reflekterad våg ger upphov till "stående våg" med efter ledningssträckan uppträdande min- och max-punkter för spänning och ström

Beträffande sändarens uppbyggnad, gäller att UHF-trioden som bör arbeta mot hög belastningsimpedans, placerades på mitten av Lecherledningen, den ena ledaren ansluten till anoden och den andra till styrgallret.  Ledningens ändpunkter isolerades ur likspänningssynpunkt från chassiet (jord) med speciella plattkondensatorer.  Anodlikspänning och gallerförspänning kunde då inkopplas vid ledningens ändpunkter.

Frekvensmodulering 'erhölls med hjälp av en roterande vridkondensator.  Frekvenssvingets- storlek justerades genom att förskjuta kondensatorn något längs ledningen.  Bärvågsmedelfrekvensen kunde påverkas av ett jordat bleck som närmades eller fjärmades från ledningen.  Effektuttaget till antennen reglerades med en kopplingsslinga som kunde lägesändras relativt Lecherledningen.  Högfrekvensdelen i mottagaren är förhållandevis enkel.  Yttre matningsspänningar erfordras ej (dock glödspänning) och inte heller lokaloscillator.  Läcksignalen frän sändaren ger lokal oscillatorfunktion.

Lecherledningen är här av typ kvartsvågsresonator vilken transformerar upp spänningen till detektorrörets anoder.  Resonansfrekvensen justeras med trimkondensatorn till överensstämmelse med sändarens bärvågsmedelfrekvens.  Antennkopplingen regleras så att kopplingen blir optimal d v s största möjliga utgående lågfrekvensspänning vid normal drift och lämpligt referenseko.  Utsignalen från detektorn förstärks i ett förstärkarsteg innan signalen går vidare till manöverenheten, där den efter en omkopplare passerar filter för näreko- och fjärrekodämpning.

Den filtrerade lågfrekvenssignalen förstärks och förgrenas till dels en frekvenskännande krets vilken avger en ström proportionell mot frekvensen och därmed målavståndet, dels en diodbrygga vars utgående likspänning representerar målekoamplituden.

Upplösning och störekoundertryckning

Upplösningen i sida motsvaras i princip av horisontella lobbredden men påverkas här av det sidoutrymme som erfordras för lobväxlingen och blir därför ca 1,5 ggr lobbredden.  Upplösning i avstånd föreligger knappast i egentlig bemärkelse. Proceduren för avståndsmätning kan, om målen ligger i ungefär samma riktning och inte tillhöra kategorin närekon eller fjärrekon, endast fås att fungera för ett mål som ger påtagligt starkare ekosignal än de övriga.  Man kunde dock genom val av filterinställning prioritera målekon från mål belägna inom ett visst begränsat avståndsområde.

Genom att utnyttja den i ekoradioutrustningen ingående hörtelefonen kunde radaroperatören genom lyssning erhålla akustisk tillsatsinformation.  Varje hörbar ton motsvarade ett visst avstånd, vilket om flera toner förelåg samtidigt innebar flera mål inom lobbredden.  Ett urskiljande av tonhöjd kunde då ge en grov uppskattning av målavstånden.  Mål på gående eller kommande kurser ger upphov till dopplereffekter.  Rörliga föremål ombord och vibrerande skrovytor kan likaledes ge upphov till doppler.  Individuella egenskaper hos radaroperatören beträffande dels möjlighet att höra och karakterisera signalerna, dels att baserat på erfarenhet dra slutsatser om måltyp, var här av väsentlig betydelse.

Sammanfattning

Genom att utnyttja lobväxling erhölls trots relativt stora lobbredder ganska god mätnoggrannhet i sida.  Mätfelet vid riktningsbestämning angavs vara mindre än 0,5 grader.  Beträffande mätnoggrannhet i avstånd gällde att mätfelet var avståndsberoende och varierade mellan 50 och 200 meter.

Registrering av målavstånd kunde ske upp till 10 km.  Radarräckvidden översteg dock vanligen ej 8 km mot ytmål beroende dels på att den relativt stora våglängden (65 cm) medförde ogynnsam vågutbredning, dels på att närekostörningar nedsatte fria rymdräckvidden.  Akustisk tillsatsinformation erhölls med hjälp av den i mottagarutrustningen ingående hörtelefonen.  Teoretiskt sett borde man genom avlyssning ha kunnat bilda sig en uppfattning om' målavstånd, målfart och målsignatur samt dessutom märka om mer än ett mål fanns inom lobbredden.  Den mängd nyttig information man kunde få genom lyssning var dock synnerligen beroende av radaroperatörens hörselsinne.  Störningar främst i form av närekon och sidolobsekon inverkade på operatörens utvärderingsförmåga.  Av väsentlig betydelse är emellertid att lyssningsutrustningen gav en enastående möjlighet till ekotolkning.  Operatörer begåvade med speciella hörselegenskaper torde ha varit till god hjälp.

Radarteknisk utveckling var i början av 1940-talet en mycket prioriterad högteknologi.  De största arbetsinsatserna synes ha gjorts i USA.  Efter krigsslutet hävdes sekretessen så att större delen av de framkomna resultaten kunde dokumenteras och delges omvärlden.  Ett exempel härpå är den så kallade MIT-serien (MIT = Massachusetts Institute of Technology) som omfattar en serie bokband utgörande en sammanställning av det radartekniska ' kunnandet inom USA vid krigsslutet.

Nedanstående citat gällande militärteknisk forskning och som daterar sig till slutet av 1945 är belysande:

"I den mån den militära sekretessens slöjor lyftas, börja konturerna klarna på den ena stora gruppen efter den andra av väldiga tekniska framsteg, som gjorts under kriget.  Det säges i officiella meddelanden, att framställningen av atombomben kostat Förenta Staterna omkring 2 miljarder dollar.  Från lika pålitlig källa erfara vi, att utvecklingsarbetet på ekoradio kostat ej mindre än 3 miljarder dollar och att denna sannolikt mer än någon annan detalj inom de allierades rustningar bidragit till den slutliga segern".

Bilagor 

1.  Pansarskepp och jagare försedda med ekoradio. (Antennarrangemang väl synliga).

2.  Indikator- och manöverutrustning.

3.  Blockschema.

4.  Principschema för sändare och mottagare.

5.  Lobväxlingsfunktion.

6.  Antennstrukturer.

7.  Fri rymdräckvidd.

8.  Frekvenssamband.

 

Källförteckning

Marinens Televerksamhet.  Gösta Brigge och Göran Engström.

Beskrivning av Marinens Ekoradioanläggning typ Ia.  Krigsarkivet.

Svensk ekoradioutveckling under krigsåren 1939-1945.  Sven Hasselrot.

 


 

[1] *FFU  Forskning Försök Utveckling

[2] Senare Generaldirektör för Telegrafverket