TELEFONMATERIEL

Installationer.

Efter att studerat gamla liggare tycks det inte ha funnits några telefonapparater ombord på flottans fartyg före 1909. Kanske man blivit skrämd aven reserapport från 1899 där fartygschefen på " TEXAS" skrivit: "Telefoner är av ingen nytta, ty äfven de kallade loudspeaking höres ej under strid, och ju mindre mekaniska anordningar man haver i sådant fall, ju bättre för fartygets operationer". Utnyttjandet av ordonnanser var säkrare.

Ungefär vid samma tidpunkt omtalas att Telefonaktiebolaget L.M.Ericsson tillverkat" Sounder" i förening med telefonapparat. Apparaterna levererades till Vaxholms- och Kungsholms fästningar.

Kustartilleriet använde "skärgårdstelefonmateriel" på 1890-talet. Materielen handhavdes av minavdelningen i Karinförvaltningen. Denna materiel skulle länge användas vi landmineringar och förbindelser på land.

År 1908 var ett märkesår för telefonmateriel då de första standardapparaterna tillverkades. Nyheterna voro: Lådtelefon, 5, 10 och 20-linjersväxlar, kabelbår, kabelrulle, kabel, alla med modellår M/08. Denna materiel förekom inom flottan ända in på 6O-talet.

Landinkopplingar till rikstelefonnätet förekom icke då inga inkopplingsstolpar fanns vid kajerna.

Försök med högljudande telefoner pågick men gav inget gott resultat. Redan i en årsrapport 1901 skriver miningenjören E.Åhrfelt om " ljudstarka telefoner och språkrör ( talrör ), dock utan att närmare beskriva dem.

År 1909 installerades den första telefonanläggningen ombord. Förbindelsen var mellan gnisthytt och styrhytt.

De första som intresserade sig för telefonmaterielen i stort var sjöartilleriet. I liggare från 1910 omtalas att artilleriet på en pansarbåt hade högljudande telefonapparater för eldens ledande, 4st tfn.apparater i skyddslåda, 4- linjersväXel, megafoner, ringledningar, maskintelegrafer och klaffindikatorer.

Att telefonmaterielen hade sina brister kunde läsas i en årsrapport från 1914 där det skrevs följande: "Telefonmaterielen befinner sig allt fortfarande på en relativt lpg ståndpunkt enär mikrofonfrågan ingenstädes kunnat givas en god lösning".

Utseendet på telefonmaterielen förändrades inte mycket under 10-talet.Materiel av typ M/08 började allt mer ingå i fartygen utrustning. Pansarbåten Sverige som kom 1918 blev försedd med högljudande telefoner för såväl artilleri - som maskintjänst. I ett rum under trossdäck, rätt under förliga masten, benämnt kommunikationscentrum och reservhytt var uppsatt 8-10 lådor med väljare, talknappar, fallklaffar m.m. för telefontjänsten.

På kryssaren Fylgia installerades 1915 " artilleritelefon och salvsignalanläggning "samt tjutare. Fylgia hade tidigare utrustats med telefonmateriel, men mera som "lös" sådan.

I slutet av 1O-talet kunde det hända att då större fartyg låg vid kaj, anslöts de till rikstelefonnätet över lådtelefon M/08. Lådan var placerad akterut och betjänades av vaktbefälet.

På ubåtarna fanns 1915 installerade bojtfn-anläggningar som bestod aven tfn-apparat i flytboj samt en "tfn-apparat i låda" ombord.

Mindre fartyg hade ingen tfn-materiel ombord före 1920.

Vad gäller den optisk-elektriska materielen så anskaffades till fartygsartilleriet strålkastare redan l898. Dessa vändes vid skjutningar men kunde också utnyttjas för signalering. Storlek i diameter varierade mellan 30 cm till l50 cm. Strålkastarna kunde regleras såväl för hand som automatiskt ( kolstavarnas läge i förhållande till varandra). De var gjorda för 70-110V och 60-80A och hade egna omformare.

År 1908 anskaffades särskilda signalstrålkastare med elektriska lampor.

På torpedkryssaren Örnen fanns 1898 7st "apparatur för signallanternor". Möjligen kan detta varit en form av apparatur för fartangivning där lamporna satt monterade ovanför varandra. Kryssaren Fylgia var 1908 utrustad med en fart signalapparat bestående av 4 grupper lampor med 6 lampor i varje grupp.

Den optisk-elektriska materielen med äldre signallanternor utbyttes 1920 mot nya. Signallanternorna hade 1915 försetts med ackumulatorer. Så sent som 1937 fanns det fortfarande handsignallanternor M/07 kvar försedda med fotogenlampor. Lanternorna användes flitigt på fartygsbryggorna även för övningsändamål. De förvarades i trälådor vilka även fick tjänstgöra som sittpall. M/07 ersattes allteftersom med handsignallanterna M/32.

Bröstmikrotelefoner av LM Ericssons konstruktion fanns i enstaka fall installerade under 20-talet men det var först på 30-talet de blev mera allmänt använda på fartygen.

Under 30-talet framtages som standard materiel som fälttelefonapparat M/37, bröstm1krotelefon M/38, telefonväxel 10DL och 30DL M/39, lådtelefon M/40 etc.

1928 utrustades jagarna Ehrenskiöld och Nordenskiöld med automatväxel för 10 abonnenter av fabrikat Siemens.

1931 började LM Erickssons OL-växlar att installeras på våra fartyg. Samtliga stadsjagare fick växlar typ OL/35.

1932 installerades vx OL/45 på Sverige skeppen. 1933 kom turen till flygplanskryssaren Gotland. Kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon erhöll utvidgnings stativ till sina OL45-växlar varvid antalet abonnenter kunde utökas till 8Sst.Samma utrustning erhöll sedemera även jagarna Halland och Småland.

I slutet på 50-talet begärdes i observationsjournal att ny växel om 200 abonnenter skulle anskaffas till kryssarna. De höga kostnaderna satte stopp för utvecklingen.

Läget för telefonmaterielen under 40-talet var bekymmersamt. Batteritelefonerna motsvarade icke behovet då antalet anläggningar och inkopplingar ökades på fartygen. Någon modernisering skedde icke under krigsåren och leveranstiden efter kriget var 6-8 år. Orsaken var de stora beställningar som L M Ericson då fick från olika håll. Kryssarna hade respektive icke mindre än 350 st anslutningar för sina 30-40 anläggningar. 3-5 anläggningar matades från ett batteri vilket ofta var i behov av laddning.

"Bland nyheterna under 30-talet kan nämnas handsignallanterna M/32 vilken var tillverkad för torrbatterimatning. Dagmorselanterna M/38 hade 2st halvglober kring glödlampan, vilken öppnade och slöts medelst en elektromagnet.

För den optiska materielen anskaffades en ny signalstrålkastare på lOO W, leverantör Jungner. Omformare anskaffades under 40-talet mest för att driva dagmorse och signalstrålkastaranläggningar.

Personalvården krävde rundradiounderhållnina för besättningarna, vilket hade till följd att en mängd fältradioapparater inköptes till företrädesvis mindre fartyg samt även fältförband. Övriga fartyg erhöll Order-Radio-Anläggningar vanligen benämnda ORA.

På jagare och större fartyg installerades ORA på 60 eller l20W, tillverkade av Elektrofon. Ubåtar och en del minsvepare fick "12W-anläggningar tillverkade av AGA.

Handhavande

Telefonmaterielen ombord sköttes in på 40-talet av fartygets elektropersonal med undantag av kabel, kabelrullar och lådtelefoner ( sk landstigningsmateriel ) som togs om hand av minpersonal. Efter 1948 övergick skötsel och vård av telefonmaterielen att hanhas aven särskild telegrupp.

På pansarskeppen var det 2-3 maskinister och 4-5 underbefäl, som praktiskt taget endast sysslade med telefonmaterielen.

Varje befattningshavare hade sin bröstmikrotelefon med sin bestämda plats när din inte användes vid kanonbetjäning eller stridscentral m.m. Före varje skjutning eller övning genomgicks materielen av elektropersonalen.På grund aven mångfald av olika kopplingar på materielen så hade maskinisterna kopplingsschema på varje bröstmikrotelefon.

Vid anteckningarna Erik Antenn Flaggtelemästare