Kustartilleriet kan i år (1942) blicka tillbaka på en 40-årig tillvaro såsom särskilt vapen. Genom nådig kungörelse den 1. november 1901 befalldes nämligen bl. a. »att ett kustartilleri avsett för bemanning af rikets sjöbefästningar skall uppsättas från och med den 1. januari 1902». Vapnet, som under denna relativt korta tid hunnit genomgå ett flertal utvecklingsskeden från fästningsmurarnas och de första betongfortens artilleri till våra dagars moderna kustförsvarsvapen, har emellertid betydligt äldre anor än så.

Det nyuppsatta kustartillerist skulle uteslutande bemanna de vid sekelskiftet befintliga kustfästningarna med deras speciella stridsmedel - artilleri såväl som minor, med därtill hörande tekniska hjälpmedel. Vapnet, som ställdes tinder befäl av en generalsperson som chef för kustartillerist, organiserades till en början på två regementen, nämligen Vaxholms kustartilleriregemente med ett detachement i Fårösund - Fåröstunds kustartilleridetachement - samt Karlskrona kustartilleriregemente med ett detachement i Göteborg - Elfsborgs kustartilleridetachement. I samband härmed indrogos Vaxholms och Karlskrona artillerikårer.

Personalbehovet vid det nya vapnet fylldes dels genom nyantagning, dels genom överflyttning av all personal vid, Vaxholms och Karlskrona artillerikårer samt av viss personal vid flottan, främst officerare och underofficerare tjänstgörande vid det. fasta minförsvaret samt manskap vid sjömanskårens ingenjörkompanier. I samband med det förra världskrigets utbrott erhöll kustartillerist genom 1914 års försvarsordning en betydande förstärkning. Sålunda uppsattes Elfsborgs kustartillerikår varjämte samtliga kustfästningars försvarskraft ökades bl. a. genom

anläggandes av nya framskjutna befästningar samt genom anskaffandet av långskjutande svårt artilleri, luftvärnsartilleri och rörligt artilleri. Vid Ångermanälvens mynning utbyggdes från 1916 Hemsö fästning för försvar av den här vid samma tid upprättade Gustafsviks örlogsdepå samt för skydd av Forsmobron. Vid mynningen av Lule älv anlades vidare Luleå kustposition, som skulle försvåra överraskande inträngande mot Bodens fästning samt skydda Luleå stad. Hörningsholms och Fårösunds kustpositioner fingo 1915 benämningen fästning. Den senare nedlades emellertid redan 1919.

Den efter världskrigets slut tillkomna, i försvarsolustens tecken gående 1925 års försvarsordning drabbade med sina nedskärningar kustartilleriet hårdare än de flesta andra vapen. Sålunda nedlades ett stort antal fasta sjöfrontsbatterier i Vaxholms fästning liksom delar av den rörliga artilleribestyckningen såväl här som i Karlskrona fästning. Älvsborgs och Hemsö fästningar bibehöllos visserligen men lämnades utan fredsbesättningar. Hörningsholms fästning och Luleå kustposition nedlades helt. Av kustartilleriets truppförband bibehöllos Vaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen men blott i reducerad omfattning. Endast mindre detachement ur dessa regementen avsågos för tillsyn och underhåll av materielen i Hemsö och Älvsborgs fästningar.

Inom den begränsade ram, som härigenom tillmättes kustartilleriet, arbetades emellertid de följande åren fram till 1936 oförtrutet vidare på förbättrande av vapnets effektivitet. Denna epok kännetecknas också av en snabbutveckling i första hand tekniskt och utbildningstekniskt av framförallt luftvärnet och det motoriserade artillerist.

Men även kustfästningarnas sjöfronter började under denna tid utbyggas efter moderna principer. Den s. k. havsbandslinjens befästningar tillkommo i Vaxholms fästning, liksom vissa nya batterier i Karlskrona.

Genom 1936 års försvarsordning tilldelades kustartilleriet nya och vidgade uppgifter samt erhöll en häremot svarande utökad organisation. Främst km härvid erinras om upprättandet av Gotlands kustartilleriförsvar, tillkomsten av vissa motoriserade 15 cm divisioner, upprättandet av Gotlands kustartillerikår samt utökningen av regementenas personalkadrar.

Den ökade förståelse för kustartilleriets betydelse vid sidan av övriga vapen i riksförsvaret, som ådagalades i 1936 års försvarsbeslut, har emellertid efter hand och framför allt under trycket av de senaste årens händelser kommit till klarare uttryck.

Redan förut befintligt kustartilleriförsvar har under de senast förflutna åren ytterligare förstärkts, många områden och platser på vår kust, som tidigare saknat kustartilleri, ha fått permanent utbyggt sådant försvar och slutligen disponeras numera motoriserade tunga kustartilleribatterier för uppgifter inom skilda kustavsnitt allt efter lägets krav.

Genom utnyttjande av teknikens senaste landvinningar och tillvaratagande av erfarenheter från de senaste årens krigshändelser ha kustartilleriets stridsmedel kunnat givas ökad effektivitet samt motståndskraft mot fientlig eldverkan. Moderna sjöfrontsbatterier ha tillkommit och äldre ha genom modernisering fått större skottvidder och eldkraft. Förbättrade eldledningsintrumenteringar ha möjliggjort ökad skjutprecision, och andra tekniska hjälpmedel skapa gynnsamma förutsättningar för artilleriets verksamhet.

Det rörliga artilleriet har förstärkts och fått ökad betydelse bl. a. på grund av den större marschhastighet och framkomlighet i terräng, som numera är möjlig även vid stora kalibrar tack vare materialens tekniska fullkomning, särskilt i avseende på traktorer och dragbilar.

Mintyper av ny konstruktion ha tillkommit, och tekniska förbättringar ha bl. a. givit ökade möjligheter till användning tv från land kontrollerbara mineringar.

Hotet från luften har slutligen vid kustartilleriet mötts genom förstärkning av luftvärnet samt genom passiva försvarsåtgärder avseende att försvåra fientliga flyganfall och att förminska verkan därav.

1941 års försvarsutredning, som då detta skrives framlagt sitt betänkande med förslag till försvarets nyordning, har under erinran om kustartilleriförsvarets stora betydelse under världskriget 1914-1918 bl. a. vid försvaret av Flandernkusten som stöd för tyska västfrontens högra flank och skydd för där baserade lätta sjöstridskrafter ävensom vid avvärjandet av de starka engelsk-franska sjöstridskrafternas försök att forcera inloppet till Svarta havet vid Dardanellerna framhållit, att erfarenheterna från nu pågående krig ingalunda jävat uppfattningen om vapnets stora värde. De ledande stormakterna vid haven låta sålunda alltjämt kustartillerist intaga en framskjutande plats vid försvaret av kust och betydelsefulla farvattensförträngningar och erfarenheterna från Finland och Norge ha bestyrkt uppfattningen om vapnets betydelse för försvaret av ett lands kuster.

Kustartilleriets främsta uppgift är att utgöra ett skydd mot fientlig invasion över havet. Lika litet som vi ha möjlighet att organisera ett obegränsat antal arméfördelningar eller att anskaffa ett obegränsat antal örlogsfartyg eller flygplan, lika litet kunna vi upprätta kustartilleripositioner på varje punkt av vår långa kust. Alla delar av kusten äro emellertid inte lika inbjudande för landstigsföretag. Faktorer sådana som kustfarvattnens framkomlighet, strändernas beskaffenhet, tillgången på hamnar, förbindelser med landets inre, närheten till strategiskt viktiga operationsmål o. s. v. avgöra vilka områden, som i första hand kunna anses hotade. Dessa måste vara försedda med starkt kustartilleriförsvar. Andra ur fiendens synpunkt mindre gynnsamma områden, kunna ha svagare permanent skydd, under det att åter andra få helt undvara sådant eller först inför ett akut hot tillgodoses med rörligt kustartilleri. Krigshistorien visar, att anfall mot av starkt kustartilleri försvarade områden ha mycket små utsikter till framgång och kräva betydande offer. Om fienden därför inte vill laga risken härav, är hans rörelsefrihet vid val av angreppspunkt i hög grad begränsad och våra rörliga stridskrafter kunna utgångsgrupperas med hänsyn härtill. Om de operativa enheterna till lands och sjöss skulle splittras för att vid varje punkt på kusten kunna möta överraskande anfall, skulle de förlora sin slagkraft. Tillgången till kustartilleriförsvar möjliggör, att de kunna koncentreras för att med samlad kraft insättas på avgörande punkter.

Av kustartilleriförsvarets övriga uppgifter är en av de viktigaste sedan gammalt att trygga örlogsflottans basområden och krigsankarplatser samt att stödja egna och försvåra fientliga sjöstridskrafters operationer i kustens närhet. Örlogsbasernas kustartilleriförsvar skyddar varv, dockor, förråd, verkstäder och andra anläggningar i land samt i basen liggande fartyg mot bombardemang från sjön eller luften, och det tillförsäkrar sjöstridskrafterna rörelsefrihet genom att lämna dem stöd vid ut- och inlöpande och genom att förhindra fientliga minerings- och spärrningsföretag mot till basen förande leder och inlopp. Också andra kustavsnitt än basområdena bidraga kustartilleriförband till att trygga flottans operationsfrihet genom att hålla undan fientliga övervattensfartyg och genom att stödja egna minsvepnings- och ubåtsjaktförband.

Beträffande kustartilleriförsvarets uppgifter må slutligen ytterligare endast nämnas medverkan vid skyddet av viktiga städer och av längs kusten framgående sjötrafik samt spärrande av strategiskt betydelsefulla farledsförträngningar.

Kustartilleriförsvaret kan, som nämnts, allt efter uppgifternas betydelse på skilda håll givas större eller mindre styrka och omfattning.

Den mest fullständigt utvecklade organisationsformen representeras av kustfästningarna. Dessa äro permanent utbyggda försvarssystem, där kustartilleriets alla strids- och hjälpmedel utgrupperats inom vidsträckta kustområden.

Högsta befälet i en kustfästning utövas av kommendanten, som till sitt förfogande har en fästningsstab. På grund av försvarsområdets storlek och omfattningen av de därför avsedda stridskrafterna samt den snabbhet, varmed läget vid strid med sjöstridskrafter kan växla, kan kommendanten i regel ej omedelbart leda försvaret i periferien. Området uppdelas därför vanligen i mindre sådana, benämnda sektioner, till vilka sektionsstridskrafter avdelas. Sektionsstridskrafterna kunna i sin tur indelas i stridsgrupper.

I Sverige finnas f. n. fyra kustfästningar, nämligen Vaxholm, Karlskrona, Älvsborgs och Hemsö fästningar samt kustartilleriförsvar på norra Gotland, Gotlands kustartilleriförsvar, vilket närmast är att betrakta som en kustfästning. Härutöver finnas, som nämnts, ett stort antal permanenta kustartilleribatterier m. in. inom viktiga kustområden i övrigt liksom också rörliga kustartilleriförband, avsedda för uppgifter inom skilda delar av kusten eller inom kustfästningarna.

Behovet av kustartilleripersonal för alla dessa formationer tillgodoses av kustartilleriets truppförband, vilka f. n. äro

Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente med detacherade avdelningar i Stockholm och i Hemsö fästning,

Kungl. Karlskrona kustartilleriregemente, som utom till Karlskrona fästning lämnar bemannig till bl. a. Älvsborgs fästning, samt

Kungl. Gotlands kustartillerikår.

Enligt 1941 års försvarsutredning föreslås kustartilleriförsvarets lokala organisation få följande sammansättning.

Det nuvarande kustfästningsbegreppet slopas och ersättes med begreppet kustartilleriförsvar. Detta avses sålunda att utgöra benämning å den marina organisation, som avses att finnas inom de marina försvarsområdena i och för dessa områdens försvar m. m. och inom vilken organisation kustartilleriet såväl i fred som krig kommer att utgöra den väsentligaste delen av för området avsedda stridskrafter.

Följande kustartilleriförsvar skola finnas, nämligen:

• Hemsö kustartilleriförsvar,

• Stockholms kustartilleriförsvar,

• Gotlands kustartilleriförsvar,

• Blekinge kustartilleriförsvar samt

• Göteborgs kustartilleriförsvar.

Samtliga kustartilleriförsvar komma även att finnas i fredstid och någon motsvarighet till de enligt förut gällande organisation befintliga fästningarna »i materialreserv» kommer sålunda icke att finnas.

Utöver de försvarsanstalter m. m. som krävas för det kustartilleriförsvar, i vilket kustartilleritruppförbanden ingå, kunna av nämnda truppförband uppsättas vissa andra förband, t. ex. fasta eller rörliga (flyttbara) sjöfrontsbatterier, minspärrningar m. fl., som främst avses för lösande av uppgifter, självständigt eller i samverkan med andra stridskrafter, utanför ovan angivna försvarsområden.

De avsevärda svårigheter som under de senaste åren förelegat b1. a. för att erhålla personal för bemanning för de i materialreserv förlagda Älvsborgs och Hemsö fästningar, visa oförtydbart enligt försvarsutredningens mening å nödvändigheten av att den hittillsvarande organisationen snarast upphör. I anslutning till förslaget om »återupprättandet» av de nämnda fästningarna i form av Göteborgs kustartilleriförsvar och Hemsö kustartilleriförsvar har utredningen därför föreslagit att ett nytt kustartilleriregemente - Älvsborgs kustartilleriregemente - uppsättes samt att till Härnösand förlägges ett kustartilleridetachement. Enligt utredningens förslag skola kustartilleriets truppförband sålunda utgöras av:

• Vaxholms kustartilleriregemente ( KA 1),
• Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2),
• Gotlands kustartillerikår (KA 3),
• Älvsborgs kustartilleriregemente (KA 4) samt
• Härnösands kustartilleridetachement (KA4 H,).

Enligt 1941 års försvarsutredning kommer antalet officersbeställningar å aktiv stat att stiga till 296, vilket jämförd med den enligt 1936 års försvarsbeslut avsedda kadern innebär en fördubbling.

Utbildningen till officer omfattar 3 1/2 år. Antagningen till aspirant äger rum på våren efter ansökningstidens utgång. I april eller maj rycka de nyantagna aspiranterna m till sin första tjänstgöring, rekryttjänstgöringen. Denna pågår till oktober. Under de sista åren har denna utbildning varit förlagd till studentkompaniet på Ängsholmen i Stockholms skärgård. - Hur utbildningen där äger rum avser denna minnesskrift ge en bild utav. - I oktober fortsätter aspiranterna sin utbildning med att genomgå en underbefälskurs vid artilleriavdelningen till april andra utbildningsåret och vid minavdelningen från april till oktober. I april befordras aspiranten till korpral. I och med genomgång av signal- och minskolan samt därpå följande trupptjänstgöring befordras aspiranten till flaggkorpral samtidigt som lian antages till kadett och kommenderas till Kungl. Sjökrigsskolan, vilken kurs är tvåårig. Den första årskursen slutar i maj tredje utbildningsåret, varvid kadetten befordras till underofficer av 2. graden. Efter Sjökrigsskolan följer utbildning vid eldledningsskolan samt trupptjänstgöring vid artillerienheter. I oktober påbörjas den andra årskursen vid Sjökrigsskolan, och i maj fjärde utbildningsåret befordras kadetten till flaggkadett och fortsätter sin utbildning vid dels taktisk kurs, dels skjutkurs. Resten av sommaren tjänstgör flaggkadetten vid kustartilleriets truppförband. Därjämte anordnas under utbildningens lopp kurs å kustflottans fartyg. I oktober äger officersexamen rum vid Sjökrigsskolan och flaggkadetten befordras till fänrik, därmed redo att som officer verka för uppbyggandet av det enligt moderna principer ändamålsenliga kustartilleriförsvar, vilket sida vid sida med flottan och de övriga försvarsgrenarna i ofärdstid såväl som i fredstid slår vikt kring Sveriges kuster.