Officersaspirantkursen sommaren 1940

Av Löjtnant Nils Skånberg

När kustartilleriets officersaspirantskola 1940 står inför sin avslutning, och jag ser tillbaka på tiden som gått, tycker jag, att det inte var länge sedan vi en dag i juni samlades på Oscar-Fredriksborg - befäl och underbefäl från de olika kustartilleriförbanden och studenter från hela Sveriges land - för att under några sommarmånader dela fröjder och besvär. Tiden har gått fort, och ej underligt det med vårt omväxlande arbete, med en förläggning mitt i Stockholms vackra skärgård, med härdande liv i naturen och inte minst med permissionsresor som behagliga avbrott i vardagens ordnade schema.

Mycket har också ändrats, sedan vi började. Varje individ har blivit annorlunda, och förbandet har också ändrat utseende och svetsats ihop. Den solbränna, som var och en förvärvat, sitter nog kvar en god bit in på vintern, och den militära andan och uppfattningen skall sitta kvar för livet.

Låt oss taga en återblick på utbildningssommaren 1940.

På Oscar-Fredriksborg började vi med den för nyinryckta vanliga utbildningen, handvapenexercis på en mycket solig kaserngård och rekrytundervisning i bästa fall i skuggan av got lummigt träd. Några dagars ledighet vid midsommar markerade avslutningen på denna period. Vi flyttade nu ut till Ängsholmen, där utbildningen i vårt huvudämne - artilleritjänst - sattes igång. Sedan de första mysterierna kring kammarskruv, manövergaffel och uppsättningsinstrument skingrats, vidtogo skolriktning och tävlingsriktning. Artilleriutbildningens höjd-punkt - skarpskjutning med lätt och medelsvårt sjöfrontsartilleri - låg fjärran. Utbildningens nästa etapper, skolskjutning med kanongevär och batteriexercis förde oss närmare densamma. Många olika apparater behövas för att varje detalj vid betjänandet av pjäsen skall kunna övas noggrant. Laddövningsapparaten var i flitigt bruk, och mer än en fick väl en skamfilad knoge som ett första minne av den. Men det var inte bara där, som aspiranternas skrivbordshänder effektivt omvandlades. Båtrodden hade en stor förmåga att först ge blåsor i händerna, men sedan valkar.

Efter två månaders artilleriutbildning ansågs truppen så trimmad, att skarpskjutningarna kunde vidtaga. Det är en sak att exercera i ett batteri - vid skarpskjutning tillkommer mycket mera. Knallen vid skottlossningen, mynningsflamman och röken försvåra arbetet. Det gäller därför att under exercis ha förvärvat sådan kunskap och färdighet, att man rent automatiskt sköter sina åligganden utan att låta sig störas av dessa fältmässiga faktorer. Innan den första serien är skjuten, gå alla och undra, hur det känns att stå som riktare, när pjäsen rekylerar, hur kraftig smällen kan vara och så vidare. Men i ett batteri duger inte nervositet, och den bekämpades också med framgång. Snart gick allt som smort.

Men än är det bara de sina nätta femtiosjuorna, som varit i elden. Vid 15 cm kanonen blir arbetet något annorlunda. Här har laddaren en svårare uppgift, ty det är ju skillnad på projektilvikten. 15 cm kanonens projektil väger 15 gånger så mycket som femtiosjuans. Mekanismskötaren måste också känna sitt ansvar, när han genom ett enkelt litet handgrepp skall skicka iväg denna respektabla järnklump åtskilliga kilometer.

Så förflöto två veckor med skjutningar nästan varje dag, gynnade av ett strålande solsken. När skjutperioden var slut, kunde också artilleritjänsten anses avslutad, och andra ämnen fingo träda i förgrunden. Handvapenstjänst, fälttjänst och båttjänst trängdes med signalering och idrott på programmet. Skolskjutning med handvapen var tidigare avverkad. Nu följde prisskjutning och fältskjutning, den senare i samband med en fälttävlan på Vindö, vilken i övrigt omfattade orienteringslöpning, avståndsbedömning och handgranatkastning. Fälttävlan vanns av aspirant Hansén med aspiranterna Fernander och Nyström på andra och tredje plats.

Det militära livet medför, att man på ett annat sätt än snart sagt inom alla andra yrkesområden är hänvisad att leva i intim kontakt med sina kamrater. Det är kanske ett av de allra värdefullaste förhållandena för utvecklandet av den goda militära andan. Samtidigt som den enskilde känner en stor trygghet och tillfredsställelse genom att veta sig vara omgiven av goda kamrater och vänner, tvingas han till självdisciplin och hänsynstagande till andra. Inom en aspirant- eller kadettkurs kommer vikten tv det goda kamratskapet särskilt till synes.

Andan som sådan står och faller med kamratskapet, och det gäller därför, att det kamratskap, som redan skapats, befästes under kommande år.

1940 års aspirantskola har haft lyckan att få arbeta under fredliga förhållanden, även om allvaret och meningen med vår utbildning i år stått klarare än någonsin för alla. Å andra sidan har den allvarstid, som vårt fosterland nu genomgår, medfört, att vi fått undvara många förmåner, som annars äro vanliga, och vi ha fått finna oss i förhållanden, som i fred kanske skulle förefallit hårda. Detta har icke skadat utan snarare sporrat till ökat arbete och intresse, något som synes båda gott för framtiden.

Vi äro tacksamma för att vi ännu leva i fred. Vi få icke glömma, att vår oavlåtliga strävan skall vara att väl bereda oss för krigets värv. I en farofylld tid litar landet främst på sin ungdom. I främsta ledet ha vi vår plats, där skolt vi fullgöra vår plikt att med liv och blod Konung och Fädernesland försvara.